Medial från födelsen

Frank Leah föddes med sin mediala gåva som han, i sin ungdom skrämdes lite av eftersom han såg sådant som ingen annan såg. Denna förmåga blommade i Leahs fall ut till en konstnärlig förmåga, som han kunde använda för att trösta och glädja sörjande människor. När det gäller andlig konst finns det skilda meningar om det är välkända konstnärer som ligger bakom alstren men det är sällan som man kan avgöra vem konstnären är bara utifrån mediets resultat. Anledningen till detta är: När konstnärerna var här på jorden och arbetade, ville de uttrycka något med sina målningar. De hade någon form av konstnärligt budskap.



När de jobbar genom ett medium är deras syfte att visa för oss här på jorden att livet fortsätter efter döden, att våra nära och kära finns kvar. Och då det krävs hårt jobb för såväl andevärld som för mediet att producera en bild, läggs det ofta stor vikt vid sådana detaljer som är lätt för den som ska ha bilden att känna igen. Ofta lägger man även stor vikt vid sådant som kan anses som bevis på att livet fortsätter.

Jobbade i rött ljus

I början fick Leah sina sitters, alla anonyma, via olika spiritualist föreningar. Och framförallt för att glädja sittern, använde han en röd lampa som lyste på duken när han arbetade. När han jobbade hade han sittern så nära sig som möjligt.



Leah hade många olika sorters sitters. Många av dem visste ingenting om livet efter döden, innan de kom till honom. Han skulle lika gärna ha kunnat använda vitt ljus. För de flesta målningar gjorde han i sinnet eller vilket var ganska vanligt – porträttet var klart redan när personen kom. Ibland beskrev han den ” döde” i telefon, innan den tänkte sittern hade talat om något namn eller hunnit boka någon tid. Hur kunde då Leah veta vem han skulle rita av, om inte genom att vara i kontakt med ”döda” anförvanter?

Kroppen sov men sinnet var igång

Ett annat exempel på hur Frank Leah arbetade. Han hade varit iväg på en demonstration och kom hem tidigt på morgonen. Han var väldigt trött men bestämde sig för att vara vaken till morgonposten hade kommit. Hur som helst slumrade han ändå till och sov i ca tre timmar. När hans kropp sov, var sinnet igång och han såg en man, klart och tydligt som berättade sin historia. Han talade också om att hans dotter snart skulle ringa för att boka en tid. En halvtimme senare ringde telefonen och när Leah svarade, sa han att han visste vad den som ringde ville. Att hennes förhoppning var att hennes far skulle uppenbara sig för ett porträtt. Han talade om att det snart skulle vara klart och att hennes far hade besökt honom i ateljén. Han gav också en beskrivning på fadern och berättade lite om hans affärskontakter.

Unik förmåga

Hur förklarar man då detta? Om man nu inte tror att det är lögn så är den enda förklaringen att mannen såväl visade sig för och talade med Frank Leah. Den här förmågan är något unikt för Frank Leah, det har inte funnits någon annan andlig konstnär som har haft en sådan kontakt. Därför kan man säga att Frank Leahs arbete är något unikt, såväl inom spiritualismen som inom konsten. Tekniken är bra, emellanåt brilliant och bevisen finns där också. Det man skulle önska är att hans verk kom till allmän kännedom. Han gjorde alla sina tavlor på ett liknande sätt. Han började med att snabbt skissa konturerna. En del blev sedan färdiga på några minuter och en del tog bara några sekunder att färdigställa. Sedan fanns det en del som tog betydligt längre tid, ibland för att andekonstnären var petig och ibland för att det var problem att uppehålla kontakten. Ofta kunde ett huvud, i naturlig storlek, framträda så snabbt att det verkade som om det projekterades på duken istället för att det ritades.



Frank Leah levde ett enkelt liv, hängiven sitt arbete. Och han ansåg det mycket viktigt att andevärlden, genom honom, kunde bevisa för sina efterlevande att livet verkligen fortsätter. När det gäller bilderna så påstod Leah aldrig någonting om dem. Alla uttalanden om likheter och igenkännande kommer från de som tavlorna var ämnade för.

Andarna satt modell

Förbluffande likhet

Något som verkligen är fascinerande med Leahs arbete är den otroliga porträttlikhet han åstadkom. För tittar man på en icke andlig konstnär som har en levande modell som sitter låt oss säga 1 timme vid varje tillfälle, så kan det ta veckor till och med månader innan porträttet är färdigt. Och när det gäller likheten med modellen, är det inte alltid en vanlig konstnär lyckas speciellt bra. Dessutom är det sällsynt att som i Leahs arbeten, man direkt ser vem det kommer att bli när tavlan är färdig. Detta och det faktum att det för det mesta gick otroligt fort när Leah gjorde sina porträtt, är onekligen värt att ta i beaktande. Det var ju så att syftet med Leahs porträtt var inte att skapa ett konstverk för de stora gallerierna utan att få till en liknelse av någon man inte kunde se med de normala ögonen, någon som konstnären aldrig hade sett i det moderna livet.

Sörjande människor bryr sig oftast inte om det tekniska utan är nöjda om det får en bild av en saknad och älskad anhörig, att ännu en gång få se ansiktet av någon dom älskar räcker.