Slagrutans hemlighet

Med och av Arne Groth

Publicerad i Utan Gräns 1995

Arne Groth är pensionerad och har arbetat på FOA som forskare. Han har en fil.lic-examen i kemi med grundexamen i kemi och geologi.



Syftet med denna artikel är att presentera slagrutan som fenomen och hur den fungerar. Arne Groth har själv sedan mitten av 70-talet forskat kring slagrutan och dess samband med en större verklighet man vanligtvis inte talar om i forskarkretsar. I denna redogörelse har historik och allmänna lättillgängliga fakta gjorts kortfattade för att ge plats för nya synpunkter.



Den klassiska slagrutan är en smidig kvist som bildar en symetrisk klyka (ett Y) där de båda klykkvistarna är 40-50 cm långa. De hålls böjda och spända till maximalt instabilt läge. Slagrutan är en mekanisk förstärkare för små neuromuskulära undermedvetna reflexer i hand och arm. Moderna slagrutor görs t.ex. av 35 cm långa och 2 mm tjocka, spänstiga plastpinnar. Sådana styva plaststavar som används till att svetsa fogar mellan plastmattor vid golvläggning är lämpliga. Slagrutan tillverkas genom att en plaststicka böjs på mitten varefter den tejpas för att bilda ett stabilt Y vid ett stadigt grepp.



Slagrutan hålls mellan tummen och långfingret under anläggning av pek- och ringfinger. Handflatan hålles vågrätt och vänd uppåt, armarna vinkelräta och armbågarna stödjande strax över höftkanterna. Man kan även använda vinkeltrådar och platta slagrutor och div, mer eller mindre onödiga förbättringar som kostar en hel del slantar.



Slagrutan som vid utslag vanligen viker sig nedåt användes förr i tiden för att påvisa vattenådror, metaller, dolda skatter, vägen till mördare och banditer, sjukdomar med mera.



FYRA SKADLIGA FÄLT



Vid moderna studier av slagrutefenomenet är det lämpligt att studera källådrors belägenhet och slagruteområdets bredd. Efterkontroll kan sedan göras på en vattenåders läge och djup.



Så kallad jordstrålning går, om den markeras enligt sin slagrutebredd, som raka stigar i landskapet, ofta meterbreda. De är liksom källådrorna lokala företeelser. Däremot förekommer vissa tetzoner (störzoner) som har global utbredning och bildar rutnät av bestämda mått. De så kallade Curryrutorna är c:a 4 x 4m och har en diagonal i N-S och Ö-V riktning. Linjernas bredd är 30-60 cm.



Hartmannrutorna bildar ett nätverk med sidorna i N-S och Ö-V riktning och är c:a 3,2 x 3,2 meter. Det har blivit en mer och mer utbredd uppfattning att korspunkterna i dessa nätverk påverkar oss skadligt om säng eller arbetsstol befinner sig rakt över dem. Dubbelkorspunkter och korspunkter som korsars av källåder och jordstrålning betraktas av många som speciellt hälsovådligt. De anses medföra både fysiska och psykiska krämpor samt även försämrat immunförsvar, cancer, sömnlöshet och oro.

Jordstrålningarna är utsträckta på höjden och tjocka gardiner som hänger genom alla våningar i ett hus. Rutnäten är egentligen glitter där linjerna representerar väggarna mellan enheterna i ett ”jättelikt bitsockerpaket”.



AURAN GER UTSLAG



Runt människan känner man med slagrutan ett fält med en gräns på 30-40 cm från kroppen – mer kring huvudet. Vid vitalitet och välmående hos den undersökte ligger gränsen för detta fält (auran!?) betydligt längre ut än vid ohälsa och vistelse över korsningar av nämnda störzoner.



Det finns även ur denna synpunkt auravidgande (uppiggande) fält. Dessa har det inte ägnats så mycket uppmärksamhet åt i denna forskning.



Jag upptäckte min egen slagrutekänslighet i mitten av 70-talet. På grund av min bakgrund dom naturvetare och forskare med grundliga geologiska kunskaper kom jag att experimentera med mig själv och kritiskt granska litteratur för och emot slagrutefenomenet.



GAMMAL KUNSKAP



Så småningom lärde jag mig att göra det mesta i slagruteväg som står omnämnt i litteraturen, plus en hel del till. Jag har lärt andra, att studera och jämföra dem sins emellan. Genom undersökningar av fornlämningar och de lokala störzonmönstret har jag kommit fram till att våra förfäder känt till sätt att söka störzoner.



De kunde även flytta dem och liksom teckna mönster med dem; mönster som kompletterar den synliga stensättningen, kullen eller graven.



”Det där med slagruta är ju bara dumheter” uttalas det då och då av självutnämnda förståsigpåare med perifera kunskaper och nästan ingen kännedom om mångfalden av problem och arbetssätt vid slagruteundersökningar. De försöker sig även på vetenskapliga experiment för att styrka någon stereotyp ”detaljuppfattning” om hur det ”måste vara”. Den mekaniska uppfattningen om liv och medvetande är helig tycks det ibland. Att någon eller något har ett eller flera stora och lagbundet utformade fält kring sig som innehåller eller förmedlar information från och till den ”materiella kärnan” är av någon anledning inte rumsrent.



Möjligen kan det hänga samman med att det vetenskapliga synsättet av tradition bygger på sinnesorganens ytliga tolkande, explicita, kontakt med främst verklighetens fysiska aspekt. Detta initierar självmedvetandets yttringar, ett behov av att se sig själv fungera med avgränsningar mellan jaget och omvärlden. Att även vi är inlemmade som del i en, av överlappande ”fältkroppar”, sammankittad större medvetenhet förträngs. Liksom att även lägre livsformer än mer uppenbart måste ingå i något sådant för att på ändamålsenligt sätt kunna samverka i kvarhållandet av sin livsmiljö.



Här borde ett direkt medvetandeutbyte föreligga, en implicit, icke tolkande kontakt som direkt initierar gemensamhetsyttringarna inom ett större samanhang (cellerna –kroppen ; individerna –närmiljö , revir och samhälle). Att slagrutereaktionerna beror på någon form av direkt växelverkan mellan individens och något av naturens många fältkroppsmönster kanske delvis framgår av mina forskningar och experiment.



FÄLTENS VÄRLD



Att ställa in sig för slagrutegång för att finna en viss typ av zon är som att leta i sitt privata minne, men man vänder sig utåt och vill ha kontakt med t.ex. jordstrålningen. Jag tänker kanske på första tillfället då jag med andra slagrutegångare kände jordstrålningen. Sedan går jag i ”stora kollektiva minnet” utan att samtidigt känna vattnet, currylinjer m.m., endast jordstrålning får slagrutan att slå. Andra slagrutegångare får, utan vetskap om mitt resultat, jordstrålning på samma plats. För exakt jämförelse skall zonernas mittlinjer och korspunkter med andra zoner markeras.



Alla slagrutezoner har en strömningsriktning som man får fram genom att lägga en järnbit mitt på zonen och gå på båda sidorna om järnbiten. På ena sidan har zonen smalnat till en flaskhals. Riktningen är ”ut ur flaskan”. Efter ett dygn eller mindre har järbiten ”laddats” så att zonen har full bredd på båda sidor om den.



Zonerna har raka och parallella kanter enligt slagrutan, oberoende av markens beskaffenhet. Så kan inte elektromagnetiska fält gå fram, oberoende av materialet.



Vissa symboler t.ex. en 7-stjärna på mittlinjen (helst med ögonkontakt) släcker t.ex. en jordstrålning en lång bit nedströms. Men en 6-stjärna en bit efter 7-stjärnan återställer jordstrålningen i full bredd omedelbart efter denna. Eventuellt är det den cirkulära återupprepningen av en viss vinkel som påverkar.

En sten kan laddas en tid på en störzon. Om stenen flyttas till ”neutral mark” kan man med slagrutan mäta upp två stycken 1-2 meter långa spetsiga zoner av jordstrålning som utgår från stenen i den gamla riktningen. Dessa uppräknade fakta skiljer sig på förbluffande sätt från kända fysikaliska företeelser.



FÄLTENS TONER



Går man med slagruta över en currylinje samtidigt som man kontinuerligt spelar en ton på 400 Hertz (Hz) försvinner praktiskt taget slagruteutslaget (påverkan från linjen). Vid halva frekvensen, 200 Hz, blir påverkan förstärkt. Antagligen är det 200 Hz som är frekvensen hos Currylinjen, analogt med att slagruteutslaget för vårt vanliga växelströmfält försvinner vid 100 Hz och förstärks vid 50 Hz. På sätt försvinner Hartmannlinjerna vid 278 Hz, vattenådror vid 193 Hz och jordstrålning vid 93 Hz.

Samma effekt som med toner får man om man lindar koppartråd i spiral kring vänster handled (pröva även höger). Längden skall i cm vara 5.450 dividerat med frekvensen.



Dessa spolar kan placeras på vad jag kallar hjärtchakrapunkter, som är korspunkterna i ett rutnät, utsträckt i NS och ÖV, med rutstorleken omkring 195 cm. Jag koncentrerar mig härvid på hjärtchakrat, (en viktig ”fältkomponent” strax utanför bröstkorgen i hjärtats höjd) när jag går med slagruta.



Det måste ske mycket exakt, varvid den störzon som har frekvensen ur vilken spiralen är beräknad, praktiskt taget försvinner upp till 5-6 m från den använda hjärtchakrapunkten. Jag har åtskilliga gånger oförmärkt smugit ner spiralen på sådana punkter och konstaterat hur vana slagrutegångare nära mig inte får utslag för motsvarande zon.



De nämnda armspiralerna kan användas för identifiering av störzonerna, om man känner osäkerhet över vad det var som fick rutan att slå.

Personer med sömnbesvär, obehagskänslor, värk m.m. och som i bostaden, speciellt under sängen haft kraftiga störzoner, har blivit hjälpta genom att ha spiraler på lämpligt belägen hjärtchakrapunkt i bostaden.



Det förekommer även andra slag av störzoner än dem jag hunnit nämna här. En del av dem är negativa (besvärande) för oss, andra är positiva. I senare fallet vidgas fältet runt oss.



KÄNSLIG SPETS



Vid mera noggranna försök att lokalisera kanten på en slagrutezon, eller bättre en zon som är smal som en tråd eller helst punktformig, finner man att det sökta läget hamnar under den nedböjda slagrutans spets. Detta är oberoende av om slagrutan hålls nära eller långt från kroppen vilket kan tolkas som att det sker en koncentration eller utomkroppslig omdirigering inom vårt fält mot slagrutespetsen. Denna kommer härefter att sammanfalla med det bästa mottagningsområdet i vår fältkropp, ett fältkontaktområde kanske vi kan benämna det. Är detta område ”fladdrigt” på grund av inre och yttre störningar blir utslagen osäkra.

Vissa typer av hög känslighet kan befrämja en sådan fladdrighet. Man kan här ana två slag av personligheter. Den ene hålles fast vid ett delområde i taget och analyserar (vetenskaparen). Den andre fångas ”och förs in i en dans” av det som undersöks (konstnären). Härvid ger ”dansens” form , uttryckt i ord, bild, toner, känslor, dofter m.m. en sammanfattning av det som trängt sig på. En osann bild grymtar vetenskaparen.



RYTMISK RÖRELSE



Vad är nu alla dessa zoner för något? Kan vi anknyta ytterligare till vår fysikaliska världsbild?

Ett intressant försök jag gjort är att hastigt och rytmiskt sträcka och slaka en rågummislang. Så länge denna rytmiska förändring varar, föreligger en slagrutezon runt slangen. I gummit pågår under denna rytmiska övning en pulserande entropiförändring.

Entropi är ett termodynamiskt begrepp som bl.a. hänger samman med graden av ordning bland ett materials molekyler. I en sträckt gummislang ligger molekylerna mer parallellt, mer ordnade, än i den slaka. I en kristall mer ordnade än i en smälta. I biologiska vävnader föreligger möjligheter för hela serier av tillstånd mellan kristall och vätska.



Även vatten som flyter fram i naturen och som kastar sig utför, i t.ex. form av vattenfall, visar en fibrighet vid sitt framflytande. Kan det vara så att ordningen bland vattenmolekylerna rytmiskt varierar längst en källåder, som i sin rörelse skruvar sig fram med rytmiskt återkommande sammandragningar? Denna rytm kan man filma exempelvis där en källåder kommer fram i botten på en grund vattensamling med en aning fint slam som virvlar upp i takt med åderns pulseringsfrekvens. Små vattenådror har en frekvens på 10-15 Hz, de större 2-5 Hz.



Denna pulseringsfrekvens, ”portioneringsfrekvens ”, kan man med slagruta få fram genom att lyssna på den interferenssvängning som uppstår då man samtidigt med tongenerator spelar t.ex. en ton på 95 Hz och en på 100 Hz. Svängningen blir då 5 Hz (differensen). När jag finner en sådan svängning med samma frekvens som ”åderns puls”, blir slagruteutslaget bredare.



Detta är intressant emedan ådrors flöde gånger deras frekvens i kvadrat är tämligen konstant. Det är även roligt att kunna ta pulsen på något som enligt vissa geologer inte finns.



I den mänskliga kroppen finns, som nämndes, mängder av möjligheter för entropisvängningar i vitt skilda rytmer. Det fält som de kan ge upphov till bör bli mycket komplicerat, rörligt och föränderligt och ha många möjligheter i sitt informationsutbyte med andra fält som tränger sig in i det. Och kanske är den stora frågan om detta fält har sina bärande frekvenskombinationer utifrån eller inifrån den fysiska kroppen. Om de kommer utifrån, hamnar vi verkligen i det större samanhanget som nämndes tidigare.



Jag har nämnt globala rutnät, exempelvis det jag har kallat hjärtchakranätet. Emedan de har en frekvenskänslighet i sitt förhållande till oss, bör de även ha en frekvens. Nätverken kan liknas vid klangfigurer på jordytan. Klangfigurer som ligger absolut stilla vittnar om mycket exakta frekvenser, som vi dessutom alla samverkar med, på likartat sätt.



MILJÖFÖRSTÖRING



Mycket av problemen med sänkt immunförsvar, cancer, cirkulationsförändringar, allergier mot elektricitet, tungmetaller, oförmåga att ta upp och behålla viktiga mineralämnen, kan hänga samman med långtgående miljöförstöringar i den komplexa värld av fält som omger och genomtränger oss.



Kraftiga elektromagnetiska fält, radar, mikrovågor, läckage av elström till marken, radioaktiva föroreningar – speciellt i form av små olösliga korn (mikrokondensdroppar från härdsmältor) vilka har en intensitet som tusenfalt överträffar varje känt naturligt radioaktivt mineral. Efter Tjernobylkatastrofen kunde man på lämpliga ytor lokalisera sådana korn med slagrutan, klämma tejp över, dra loss tejpen och ”lyssna” på kornet med hjälp av Geigermätare.



Otrevliga saker att få i lungan. Försök tyder på att just sådana intensiva radiakkorn har kraftiga verkningar på fältet i och kring levande varelser, och eventuellt ”katalyserar” förändringar i allmänna fältstrukturer. En jordstrålning och även Currylinjer som passerar en datorskärm och vidare genom operatören, tycks ge elstörningen en ökad verkan och räckvidd.



I hela det svenska landskapet kan man med ett känsligt mätinstrument registrera växelström i marken. Genom att denna växelström i hög grad följer källådror, finner man 4-5 m ut från åderns sidor en zon som har med växelström att göra. Denna zon ”slocknar vid en ton på 100 Hz (2x50). Längre ut på vardera sidan går en zon som enbart har med ådern att göra – den slocknar liksom åderutslaget vid 193 Hz. Båda dessa zoner kan man lokalt dra ut eller in några dm med hjälp av en stor järnklump. Källåderzonen i mitten går däremot inte att deformera på detta sätt.



Man kan fråga sig om inte källådror, och även mängder av mikroådror, i de urgamla jordlagren, fått sin mekaniska utformning genom ett samspel mellan fält och vattenflöde. Nu har plötsligt alla dessa ådror fått en växelfältsföljeslagare. Frågan man ställer sig är om inte detta ändrar markens genomsläpplighet (vattenhållande förmåga) på sikt. Kommer utlösningshastigheten av tungmetaller från mineral att ändras? Emedan dessa växelströmzoner mest liknar jordstrålningen i sin verkan på människan, har vi fått en kraftig ökning i landskapet av sådana korsningar genom rutnätskorsningar, som enligt många rapporteringar kan försämra ett sjukdomsförlopp om man dagligen vistas över dem.



När det gäller sambandet mellan flöde och frekvens i källådrorna samt växelströmmen i dem, har jag haft god draghjälp av en envis källådersforskare, Birger Stenmark i Jämtland. Han har rest till mig, visat saker med slagruta och tvingat fram en förklaring.

Vattnet och dess rörelsestruktur samt fält är ett mycket viktigt område som kräver natur- och lokalkännedom i skog och mark i kombination med slagrutekänslighet.