Publicerat i Utan Gräns nr 3. 1996
av Maria Johansson

 

Nostradamus Förutsägelser lever kvar än idag

Alla har i något sammanhang hört talas om Nostradamus och hans profetior, men vem var han, och hur kommer det sig att hans förutsägelser fortsätter att fascinera människor än i denna dag?

Michel Nostradamus levde på 1500-talet, och härstammade från en familj av judisk börd. Enligt vissa var de ättlingar till de Gudsprofeter av Isaskars stam som år 70 utvandrat till Rhônedalen (dessa skulle dessutom ha tagit sina heliga och hemliga skrifter med sig). Redan Michels farfarsfar Abraham Salomon, som för övrigt var livläkare till kung Réne av Provance, hade dock på kungens begäran tagit dopet, och konverterat till kristendomen. Sedan dess hade familjen varit goda och fromma kristna.

Den unge Michel var läkarstuderande och tog sin medicine doktorsgrad när han var 26 år. Dessförinnan hade han dock ett 4 år långt avbrott i sina studier, för att resa runt som praktiserande läkare. En böldpestepidemi härjade i sydfrankrike, och det var dit han ställde sin kosa. Det visade sig att Michel kurer i många fall lyckades, och enligt ryktet skulle den unge studenten vara helt orädd för pestens faror.

När Michel tagit sin examen, var det många städer som tävlade om att få en sådan namnkunnig läkare inom sitt hägn. Efter ett par års kringströvande mellan olika städer, slog han sig ner i staden Agen, där han även gifte sig. Hans fru och två små söner dog dock ett par år senare i en okänd sjukdom, och Michel gav sig ut på vandring igen. Många var de städer som under dessa vandringars år sökte hans hjälp, för under denna tid härjade pesten ofta, bland både hög och låg. Slutligen satte han bo i staden Salon-en-Craux, och gifte om sig med en flicka av god familj.

Så den 4 maj 1555, utkom en liten bok hos en bokhandlare i Lyon, som hette ”Profetior av Mäster Michel Nostradamus”. I den kunde folket, som på den tiden var mycket intresserat av slik litteratur, bland annat läsa att en hårsvansstjärna skulle skrämma folket, Tibern skulle översvämmas och en orm skulle hittas på dess strand. Nästan ett år senare, i mars, började man på natthimlen se en komet som skrämde folket fasligt mycket. Senare på våren samma år sades det från Rom, att Tibern svämmat över sina bräddar, i aldrig skådat mått. När vattnet i sommarens värme drog sig tillbaka, låg där en enorm orm, vilken till form och färg aldrig tidigare skådats.

När dessa tidender nådde Frankrike, började folk dra sig till minnes vad de läst i Nostradamus bok. Det blev en väldig uppståndelse, och vips var hans stjärna tänd, som siare och profetieskrivare!

I Frankrike regerade i denna tid Henrik II, och drottning vid hans sida var Katarina av Medici. Konungen var en mäkta pragmatisk man, och trodde icke på siare, astrologer och dylika män. Drottningen, däremot, var vidskeplig och trodde på diverse ting inom det andliga gebitet. Det var hon, inom den kungliga sfären, som upptäckte att det franska riket härbärgerade en man som tydligen var en vida mäktig siare. Drottningen lät kalla Nostradamus till hovet, och han inställde sig där den 15 augusti 1556. efter besöket erhöll han titeln kunglig livmedikus och conseilleur (kungens rådgivare).

Nostradamus skrev sina förutsägelser i vad han kallade Centuries, hundringar. De var skrivna på rimmad vers, samlade i ”sånger” om hundra och hundra. Verserna var ibland nätta och söta, ibland stor diktkonst.

Det var dock svårt att i verserna utläsa vad det var som skulle komma att ske, då allt syntes blandat om vart annat. I förorden till det första lilla häftet skrev Nostradamus att han ” ..med full avsikt blandat (profetiorna , förf. anm.) om varandra på ett dunkelt sätt…” Varför? Det gav han aldrig någon riktig förklaring på, men i ett häfte som han publicerade skrev han ”Tidens orättvisa, min högädle konung, kräver att sådana förborgade händelser endast må förkunnas på ett dunkelt språk…”

Det står inte klart när Nostradamus upptäckte att han hade, vad han kallade, en lymfatisk mottaglighet. Man kan tänka sig att det var plågsamt för honom att ha denna gåva, med tanke på de ofta tragiska syner som kom för honom. Han ansåg sig dock kallad, utvald, och försökte skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt när de ”lymfatiska ” anfallen kom över honom.

Han satt på en antik trefot i brons med en siarmantel över axlarna och lät vigd eld brinna i ett eldbäcken. En slagruta höll han över vattnet i ett heligt vattenbäcken tills slagrutan gav utslag och stänkte vattnet över hans nakna fot och hans mantel. Vid det skedet började Nostradamus att skaka, värre och värre, tills han hörde en ekande stämma och såg ett vitt ljus vilket, liksom genom en kikare, lät honom se de förfärligaste syner om framtiden. Dessa upplevelser slipade han sedan av till de hundringar han publicerade.

Det har genom århundradena som följt på Nostradamus levnadstid, tvistas mycket om verserna. Åsikterna har gått isär, huruvida de verkligen är sanna förutsägelser eller bara ren poesi. Om Nostradamus verkligen behärskade konsten att se in i framtiden, eller bara låtsades, för att tjäna pengar på att publicera sina skrifter.

En som inte tvivlade på hans förmåga var Katarina av Medici. Redan 1555 förutspådde han nämligen Henrik IIs död. Profetian löd:

Då giftemålsförhandlingarna spunnits, sig Henrik visar både klok och flott:
Arras och Saint Quentin har återvunnits – sen tyngsta salvan blir spanjorens lott.

Ett ungt lejon det äldre skall betvinga på krigisk slätt i enskild drabbnings öden,
i bur av guld hans öga genomstinga: av tvenne sår det ena grymt ger döden.

Henrik II:s torneringsutrustning var förgylld, med ett burliknande visir. Katarina försökte övertala sin make att inte strida vid den festtornering, som hölls i samband med att han höll dubbelbröllop för sina båda döttrar, men misslyckades. När så Henrik stred i en tvemänningsdust mot sin vän greven de Montgomery, splittrades grevens lans mot Henriks guldvisir och den ena lansstumpen trängde in i halsen på kungen, den andra genom ena ögat och in i hjärnan. Kungen avled efter 11 dagar.

Även sin egen död förutspådde Nostradamus. Den spådomen löd:

Från resa hemländ, hedrad högt av kungen, jag ej förmår mer,

blott till Gud blir ledd:
min son med vänner blir och fränder tvungen
mig finna död mellan bänk och bädd.

På morgonen den 2 juli 1566 hittades Nostradamus, av sin son och familjen, död vid sin arbetsbänk , fallen inåt mot sängen. Då var han ganska nyss hemkommen från en resa till kung Karl IX, som då hade givit honom patentet på sin utnämning till livmedikus och kungligt råd samt en penninggåva.

Det har som sagts tvistats en del om Nostradamus profetior. Vissa kritiker gör gällande att de har blivit efterkonstruerade. Att människor gjort sina egna tolkningar på verserna, så att de ska passa in på händelser som skett i deras närhet. Andra påtalar den dunkelhet med vilka de är författade. De menar att vagheten, bristen på exakthet, medför att det är svårt att avgöra om profetiorna verkligen beskriver en kommande framtid, eller bara är att anse som ren prosa.

Jag kan väl hålla med till viss del i den kritiken, för det är inte direkt ovanligt att människor ändrat i, och tolkat om, bland annat dokument och gamla skrönor, så att de ska passa deras syfte. Dessutom kan man dra paralleller till Jules Verne, som i sina böcker beskrev både u-båtar och månfärder långt innan dylika ting ansågs möjliga, utan att göra anspråk på att vara en siare och framtidsprofet. Kanske Nostradamus profetior bara var utslag av en livlig fantasi.

Om man å andra sidan ser från perspektivet att förutsägelserna verkligen är sanna profetior, vilka Nostradamus fått avslöjade för sig av Gud, så ter det sig onekligen som om han var en stor siare. För att ta ett exempel, så finns det en serie verser som tolkats till att förutsäga Hitler och nazityskland. Där talas bland annat om hur en man som ”Med sken att vilja träldomsoket lyfta, han själv tar makten över land och stad…” (Hitler), i ”…den större Tredje…” (Tredje Riket).

 

En vers lyder i sin helhet:

Asketen nio år har fred vid makten – sen grips han av så våldsam blodtörsts brand,
att på ett folk han laglöst börjar slakten, dräps av ett nytt med större långmods hand.

Hitler var vegetarian, och hans välde var starkt i nio år. De två sista raderna har tolkats att avse polackerna, som efter tyskarnas angrepp, utsattes för ryssarna som dock tog saken (slakten) på längre sikt.

En annan profetia som handlar om det tjugonde århundradet, sägs gälla Edvard III av England, och hans vägran att avsluta förhållandet till den skilda damen Wallis Simpson:

För att han ej till skilsmässa är färdig, får kungen ej på öarna bli kvar;
han anses sedan som en icke värdig – en utan kungatecknet kronan tar.

Profetiorna sträcker sig fram till år 2777, och Nostradamus har förutspått en mängd händelser som ska ske från dagens datum fram till dess. De verserna är skrivna på samma dunkla språk som präglar alla andra. Det har gjorts försök att få fram vad han egentligen menade med dem, men lika svårt som det för 1500-talets människor var att förstå de verser som åsyftade händelser längre fram i tiden, lika svårt är det idag, och det blir, som alltid rena spekulationer. Kommer vi någonsin att kunna läsa ut någonting av de verserna? Det får framtiden utvisa.

Jag tycker dock att det är en fascinerande tanke, att det faktiskt kan ske, det som Nostradamus siat om. Och jag tror att det är den tanken som är en av de största orsakerna till att människor fortsätter att fascineras av Nostradamus profetior. Den ger oss stressade, och logiskt tänkande, nutidsmänniskor en glimt av en större verklighet än den vi lever i idag. Att det finns något oförklarligt, som gör att vi behåller en smula mystik i en annars strikt, allt förklarande, värld.