Härom dagen fick jag en bok i handen, en av Margit Sandemo. Jag har inte läst någon av Sandemos böcker tidigare, men blev mycket förtjust i hennes sätt att skriva. Titeln på boken är ”Vi är inte ensamma” och än mer intressant blev det när jag upptäckte vad den handlade om. Nämligen våra hjälpare, guider, vägledare och skyddsänglar eller vad man nu väljer att kalla dem. Medan jag sträckläste texten, för så intressant var den, börjar minnen som jag nästan glömt att göra sig påminda. Visserligen har jag skrivit upp allt jag råkat ut för men ändå glöms det bort. Vardagen är mer påtaglig om man säger så.


Tidigare har jag hört att, har man överlevt sin barndom, ja då har man en duktig skyddsängel vid sin sida. Min har ibland fått jobba häcken av sig, speciellt under ungdomsåren och fram till 35-årsåldern, då slutade jag bland annat, att köra som en biltjuv. Men jag har inget minne av att han/hon visat sig och ändå skriver Margit Sandemo att man tilldelas en hjälpare när man föds och den följer en hela livet. Fast även döda föräldrar och släktingar kan visst komma in och slå följe ett tag.



SÅG MINA HJÄLPARE



I januari 2001 är det fyra år sedan jag medvetet tog första steget på den andliga vägen. Innan dess trodde jag att alla gjorde det, och att det inte var något märkvärdigt. Men för fyra år sedan träffade jag ett medium för första gången och efteråt började det hända saker.



Mediet jag gick till sa att han såg mina hjälpare, en manlig på vardera sida om mig. Jag som inte hade en aning vad han pratade om bara gapade. Det skulle dröja några månader innan jag såg dom själv och även inse att de var hos mig hela tiden. På min högra sidan fanns en svinaherde, tjock och frodig, klädd i något säckvävsliknande. En ljuslockig, fryntlig man med grisar omkring sig, ständigt leende. På min vänstra sida fanns en Robin Hood-liknande figur, en naturmänniska, mörk och allvarlig. Jag såg honom aldrig skratta eller ens dra på munnen. Jag drogs istället till den glade, men det var den allvarlige som guidade mig i flera meditationer.



KÄNDE FARS HAND PÅ MIN AXEL



Det gick något år då de ständigt var med mig, stödde mig när jag var rädd, för nu gick det så fort och jag testades i tillitens svåra konst. Min barndoms mörkrädsla kom igen med full kraft, men de hjälpte mig. Och på britsen hos rosenterapeuten höll de min hand när hemska minnen kom upp. Så började guiderna blekna och fördes längre och längre bakom mig för att till slut försvinna helt. Jag saknade dem och undrade vad som skulle hända nu.



Två år efter min fars död fanns han på min vänstra sida, ibland så påtagligt att jag kände hans hand på min axel, speciellt när jag hade det svårt. Pappa var alkoholiserad och när jag bad om hjälp med en supande vän, kom han till mig.

En gång när jag var ute och körde bil, kände jag att han satt bakom mig, han lutade armbågarna mot ryggstödet. När jag relaterade problemet för honom om min alkoholiserade vän sa han ”lita aldrig på en alkoholist, de ljuger alltid”. ”Och det säger du”, frågade jag lite snopet. ”Ja, jag vet ju,” konstaterade han.



En annan gång visade han sig, som den gamle mannen han var när han dog. Det var vid blomsteravdelningen på ICA. Pappa var alltid förtjust i färgglada blommor, medan jag ofta tyckte det var för pråliga. Den här gången tänker jag att oj, de där skulle farsan ha gillat och plötsligt ser jag honom sitta på huk och plocka dem. Jag köpte genast en bukett och åkte ner till graven. Klart han skulle ha blommor när han så påtagligt visade att han ville ha dem.



PLÖTSLIGT STOD HAN FRAMFÖR MIG



Men den allra första gången jag såg honom efter hans död var under en meditation. Plötsligt stod han bara framför mig. Oj, säger jag, är inte du död? ”Titta”, säger han, och i flygande fläng för han mig till kyrkogården och ner i jorden så jag ser hans urna. ”Är jag här”, frågade han. ”Näe” svarar jag. ”Då så”, säger han.



En annan gång hade jag förfärligt ont i högra sidan på skallen under lång tid. Som lätt hypokondriker var min första tanke att det var en hjärntumör. Jag sätter mig för att meditera och plötsligt kommer pappa och gör något mycket suspekt. Han lyfter av min hjässa så jag kan titta ner på min egen hjärna. ”Är det något fel”, frågar han. ”Näe”, säger jag, för det ser då fullt normalt ut. ”Då så”, säger han. Och så får jag till mig att man kan bli överansträngd i just höger hjärnhalva när man är i en snabb andlig utveckling. Då så, tänkte jag, och oron löstes upp.



ROPAR PÅ MIG NÄR JAG SOVER



Vid ett annat tillfälle fick ett medium fram namnet på min hjälpare och bokstaverade M-A-O. Själv tyckte jag inte det stämde riktigt och ett halvår senare pendlade jag fram namnet Magmo. Namnet föll i glömska när min mamma dog, någon månad efter dödsfallet ropar hon på mig när jag sover. ”Gunnel, Gunnel”, hör jag, och det är en sådan otrolig kärlek i rösten att jag gråter när jag vaknar. Fem månader senare är hon vid min vänstra sida och pappa flyttar över till den högra sidan.



Vid ett tillfälle funderade jag över mammas guldsmycke. Jag hade tänkt smälta ner dem och göra en ängel med halskedja, men det var för dyrt. Så jag ber om råd och mamma ger mig det handfasta rådet att ”lägga dem i bankfacket, för de kan komma till pass”. Så funderar jag över en annan sak, nämligen att byta förnamn. Jag har aldrig känt mig hemma som Gunnel utan mer som en Gunhild. När nu mina föräldrar var döda behövde jag inte göra dem upprörda. Nu gjorde jag slag i saken och frågade dem. Från bägge fick jag svaret: ”du bestämmer själv, men vi gav dig namnet för att vi tyckte det var vackert”. Jaha, så var det med det, inte kunde jag byta namn när de sa så.



Ungefär samtidigt började pappa försvinna bakom mig, precis som mina två tidigare hjälpare, och jag undrade om han skulle ner på jorden igen. Han bekräftade detta. Tidigare hade han även berättat att han förmodligen skulle komma att träffa mig igen, möjligen som barnbarn till mig.



DÅLIGA ENERGIER



Samma medium som plockade fram namnet MAO åt mig kompletterade mamma med en annan hjälpare, Maria. Hon var en madonnalik dam, inte alls lik mig själv precis. Jag hade fått en del råd av henne, och en gång blev jag så irriterad att jag höll på att åka av vägen. Jag hade dragit på mig en del dåliga energier som störde mig mycket under en period, eller det kanske var så att jag skulle prövas, vem vet egentligen.

I alla fall blev jag arg tillbaka när de hotade mig och jag bad dem flyga och fara dit de kom ifrån. Nej, nej, nej sa min gode vän mediet, du stärker dem bara om du gör så, du skall istället be dem gå i ljus och kärlek. Äh! Svarade jag irriterat, så´na där! Eftersom mitt medium också är healer diskuterade vi detta under ett pass och jag var mycket irriterad när jag till slut satte mig i bilen. Så jag frågade Maria, för att få stöd och motiverade min motvilja mot det här ljus och kärlekstjafset. Det är så svårt, sa jag, det är liksom emot min personlighet att handskas med dem på det viset.



Din personlighet, svarade Maria lugnt, har inget med det här att göra, det här är något mycket större! Det var då jag höll på att köra av vägen för jag blev så arg. Men någon månad senare hade jag, som oftast, accepterat det hela. Jag har också blivit testad ett antal gånger och reagerat tvärt emot vad jag brukar. Först med den vanliga ilskan; drar du härifrån...i ljus och kärlek...fyller jag i och jublar inombords, tänk så läraktig jag är! Tills jag trillar i fällan nästa gång.



KOMPIS BAD OM HJÄLP



Det är inte helt lätt det här med andlig utveckling, men visst går det åt rätt håll, även för en tjurskalle som jag och det känns ju helt otroligt.

Fast ibland blir jag lite sur. Som när en kompis bad om hjälp. Hon brukar tala med sin egen hjälpare, men är ibland så stressad att hjälparen inte hörs genom egobruset. Då ber hon min Maria om hjälp och jag som mer än gärna ger ”goda råd”, får en känga. På frågan vad hon skall göra blir svaret; börja med att inte lyssna till dåliga råd?! Va, säger jag, vems sida är du på egentligen?? Eller också, när något blir för tufft och jag gärna vill smita undan, ber jag om ”nåd” om vi inte kan ta det i nästa liv.

Vad är det för fel på detta, svarar Maria bestämt, närmast skoningslöst, tycker jag, som är en feg krake.



UTVECKLAS SOM MÄNNISKA



Senaste månaderna har jag fått till mig att jag skall ”utvecklas som människa”, och det lät ju enkelt. Trodde jag. Men det var nog det svåraste jag varit med om i hela mitt liv. Det innebar att konfronteras med sanningar jag hela tiden trott på och situationer jag smitit ifrån. Eller att, mitt ibland folk, upptäcka något om mig själv som gör fruktansvärt ont. Det är då jag kvider om att ta det o nästa liv.



En gång smet jag iväg in på toaletten, bara för att upptäcka att det var precis vad jag gjort två gånger tidigare i mitt liv, tänk, då höll jag på att däcka. Men jag tog mig själv i kragen och tittade tillbaka på det läskiga , erkände det, och det gick bra! Jag har också ”fejsat” min höjdrädsla och klaustrofobi, jag åkte ner i en gruva! 600 meter rakt ner, fri fallhöjd, och hur många ton berg som helst ovanför mitt huvud. Det gick bra och mörkrädslan försvann på köpet. Sådan här utveckling är tung. Vissa gånger blir jag precis genomsvettig av rädsla, ilska eller obehag. Men det går två steg framåt och ett bakåt.



NÅGOT ATT LÄRA VARANDRA



En annan läromästare är min hund, Vicke, han är nog en av de större faktiskt. Jag har sysslat med hunduppfödning och träning i 25 år, men den här hunden biter ingenting på. Han håller på att driva mig till vansinne ibland, när inget av det jag tidigare praktiserat stämmer på honom. Bestraffar jag honom blir han arg, talar jag vänligt lyder han för det mesta. Fast mestadels reagerar jag med ryggmärgen och då blir inget bra.

En djurtolk sa att vi har något att lära oss tillsammans och de gånger vi lyckats lösa ett problem är vi lika lyckliga. Snacka om utmaning. Vi jobbar på´t, som det heter, intensivt. Förresten har jag sett en skymt av Magmo också. En helt ung man, med lika ljust och lockigt hår som min tidigare svinaherde. Egentligen behöver jag inte se honom, jag vet ju att han varit med mig hela tiden, det räcker.