Dagens tankenöt.

Edens lustgård. Gud sa till Adam och Eva att av dessa frukter skola ni äta, men av kunskapens träd skola ni inte äta!!!!! Adam blev lurad av ormen, så han åt av kunskapens träd, i och med detta så drog han syndafallet över mänskligheten.

Nu till frågan: Eftersom Gud visste konsekvenserna av vad som skulle hända om någon åt av kunskapens träd, så undrar jag, har Gud skapat allt mellan himmel och jord? I sådana fall så har han även skapat det som vi kallar ”ondskan”. Denna fråga har jag försökt få svar på av präster i årtionden, men icke sa nicke, något svar har det inte blivit, istället har jag blivit utslängd från diverse prästmöte jag varit inbjuden till.

Så, har Gud skapat allt mellan himmel och jord, eller inte?

 

Här kommer svaren från läsare på andligt.se

Länk till denna sidan finns på "länksidan".

Gud visste konsekvenserna

Frågan är mycket intressant och helt grundläggande.
Om vi anser att Gud är fullkomlig och skapare av himmel och jord, så betyder det att Gud visste allt och att även ondskan ingår i planen; vi behöver ondskan för att lära oss skilja på vad som är rätt och gott och vad som är ont och fel.

Om man säger att Gud inte skapade ondskan utan den skapades av ”den onde” har man plockat ner Gud från tronen rejält.

Jag anser att de bibeltrogna biter sig själva i svansen, om de inte hävdar att Gud är fullkomlig. Om Gud är fullkomlig så har Gud skapat allt och styr och ställer över allt. Om Gud inte gör detta (styr och ställer) så är Gud ju ytterst inte fullkomlig.

Enligt mig finns det inget ”syndafall” alla handlade enligt den uppgjorda planen. Kyrkan använder detta bara för att förtrycka och förnedra människan.


Själv köper jag inte en


Själv köper jag inte en sån förklaring uttryckt i mänsklig nivå.
Den ses och hörs lite här, känns aningen klyschig och mer som ett verktyg för att slippa konfrontera ondskans faktiskt meningslösa faktum. Jag tycker alltså själv det tar emot att försöka jämka ondskans roll i förklaring.

En förälder skaffar inte barn för att den anar eller vet att barnen möjligen kommer att bli upproriska i tonåren, som att det är nåt som ska höra till. Det ingår inte i syfte att vilja ha barn, att även vilja att de blir onda och upproriska, som villkor för att de ska mogna och bli vuxna. Man kan inse att det kan bli lite gruff när t ex tonåren kommer men det är inget som nån hoppas på eller tycker är bra. Möjligen under 70-talets former av s.k. fri uppfostran.

Det är helt enkelt risken som blir med "fria" viljor, att dom kan välja annorlunda. Precis som med barn. Vem skulle säga att all upproriskhet som tonåringar kommer upp med, i sin tur är medvetet och med vilje skapat av föräldrarna, eftersom dom anade att det skulle kunna bli så. Det vore ett alltför futtigt påstående. Med det i åberopande skulle alla "upproriska" tonåringar friskriva sig från sitt sätt och föräldrarna skulle få skylla sig själva och inte ha rätt att klaga, eftersom de vetat att det "onda" ändå var med i deras plan. Så översätt analogin till era eventuellt egna barn och betänk hur det känns att vara "gud", att han alltså får stå till svars för ondskan, den av de största livsfrågorna.


Jag har också funderat på


Jag har också funderat på den här frågan. Inom kristendomen sägs det ju att Gud skapade himmel och jord, att han är vår fader som älskar oss alla, att han är allsmäktig och fullkomlig och godheten själv. Det sägs också att om vi inte följer hans ord, säger ja till honom eller syndar så tar han sin hand ifrån oss och vi får för evigt brinna i helvetets eld.

Som barn fick jag inte den ekvationen att gå ihop. Jag kunde bara inte anamma den bilden av Gud. Jag tänkte - om han är min fader som älskar mig, hur kan han då förskjuta mig och låta djävulen plåga mig i evig tid? När jag blev vuxen förstod jag det ännu mindre och som förälder är det otänkbart. Om någon av mina barn skulle gå emot mig, eller göra något riktigt hemskt skulle jag ALDRIG kunna döma dem till att brinna i evigheters evigheters. Oavsett gärningen så älskar jag dem. Jag kunde - och kan inte - tro på att min Guds kärlek är så kall och hård. Jag kan inte tro på att min möjlighet att bli älskad är fylld av villkor.

 

Om Gud är fullkomlig, om Gud är kärlek så kan aldrig ondskan vinna även om det skulle finnas en Djävul och ett helvete (vilket jag inte tror.) Om Gud har skapat himmel och jord och om Gud är fullkomlig och den högste så finns han med i ALLT!

Älska som du känner. Det finns inte en möjlighet att Gud förskjuter någon så att vi ska behöva att lida. Det finns väl inget bättre sätt än att älska sina barn även om de skulle göra något som inte stämmer för oss. Det är inte Gud som straffar oss det är vi själva. Vi är ju alla en del av Gud.

Visst är det så!

Visst är det så! Det är därför som jag inte kan anamma den synen på Gud. MIN Gud är en förstående och förlåtande kraft där bara kärlek finns. Ingen synd och skam - bara kärlek...

 

Håller fullkomligt med Det är och kommer alltid att vara min övertygelse att det som skapat mig och alla andra. Är skapade för att vara goda, sedan gör vi olika val i vårt liv beroende på vad vi råkar ut för. Men om vi har med oss den känslan att alla försöker att göra sitt bästa utifrån sin egen kunskap. Att inte lägga skulden på någon annan om vi drabbas av något, för vi kanske har något inom oss själva som behöver bearbetas. Min egna känsla när jag träffar människor är alltid att jag försöker att finna det barnet som finns inom oss alla. Kärleken segrar över allt det onda. Kan jag leva med detta så finner jag frid inom mig själv och kan även dela med mig till andra. Gud är kärleken till allt levande.

Tankenöt

Hej Tony!

Om nu gud skapade allt för att vi på jorden skulle kunna utvecklas, tror du att den guden som är så smart att han klarar av att skapa allt detta skulle ha ett behov av att begränsa oss? Låter det inte rimligare att någon "smart" typ eller ska vi säga konstellation här nere på jorden har kommit på detta för att kunna manövrera in folket likt får i olika hagar?

Tankenöten!

Om vi nu ska tro på Edens Lustgård, så är det så att det var människan som genom Adam som vände Gud ryggen. Genom att äta av kunskapens träd, redan då gjorde människosläktet ett val.

Det är som många påpekat att Gud är/vill vara god. Det är även min uppfattning, jag tror att Edens Lustgård är en symbolisk berättelse, med en djupare innebörd.

Jag ska ge er berättelse om en liten flicka som frågade mig 2 st frågor, hon var då 5 år.

1). Tony du som håller på med döda människor, jag skulle vilja veta, när man dör är det bara skelettet som ligger i graven? Jaaa, tänkte jag, vad blir det nu! Å, vad skönt då är det bara skinnet som far till himlen!!! Som ni ser även barn ser saker och ting ur en logisk mening, allt måste ta vägen någonstans.

2). Samma flicka frågade mig 10 år senare (15år. Tony mamma har cancer och jag ber och ber om ett mirakel, varför kan det inte ske ett mirakel för min mamma?

Jag svarar, Marie, vad skulle hända om Gud uppfyllde allas önskan om mirakel? Jo, det skulle bli fullständig kaos i världen. Men mirakel sker, men dom mirakel som sker ingår i planen för att påvisa att en högre makt är närvarande. Marie, då får jag hoppas att mamma ingår så att hon får sitt mirakel.

Tankenöten var tänkt att vara en tankenöt, för många läser och läser, men hur många tänker lite djupare?

Jag tycker att ni alla svarade på ungefär samma sätt som jag själv tänker, reaktionerna var positiva.

Carpe Diem Tony

Tankenöten

Alltså, för det första används förmodligen rejält med symbolik i dessa berättelser. men kärnan av detta handlar om att Gud har skapat allt och att han såg genom allt angående människan och dess liv här på jorden. han gjorde det bästa av situationen då lucifer hade tagit jorden i besittning och lät människan få möjligheter att utvecklas genom det tillstånd som jorden befinner sig i.

Allt som är gott kommer från Gud. Det "onda" kommer från Lucifer som vänt på det goda och gjort oss egocentriska m.m. och en ständig kamp om våra själar är ständig på gång runtomkring oss. Vi har vår fria vilja och valet är dock alltid i våra händer.

Man skulle kunna säga att svaret på frågan är:

Istället för att bara lämna Lucifer och hans änglar på jorden efter att de hamnade där så insåg Gud att det fanns tillfälle för människan utveckla sina själar här och lät dem gå ner och testas. Det onda är det goda som blivit omvandlat av djävulens elixir. sen är det upp till oss, ur vilken kalk vi vill dricka...

Man kan säga att Gud tog tillfället att använda en situation som förefaller katastrofal till någonting konstruktivt och utvecklande.

För godheten finns alltid där. även om det är svårt att se den i den mörka värld vi lever i. Men ljuset finns där och den blir starkare för varje dag.

På frågan om Gud har skapat allt

Allt som finns bara är och allt är som det skall vara.
Gud: vad är denna Guden som vi bygger upp religioner kring? Är han någon snäll farbror som sitter uppe i molnen och kan med ett knips ändra allt i universum? Är han/hon/det källan? Den rena, kraftfulla energi vi kallar kärlek, är det Gud?

Ondska? Hm..? Jag är inte så naiv at jag inte ser det finns handlingar som vi kallar onda men... För det första är det ju så att det som var syndigt och ont för låt oss säga 100 år sen, inte är samma som är syndigt och ont i dag och för det andra ser vi inte hela bilden nu. Uppfattningen av vad ondska är kanske ändras när vi ser hela bilden?

Min egen personliga tolkning av allt detta: Allt som är bara är och allt är som det skall vara Om gud är allsmäktig är han Gud och om han/hon/det inte är allsmäktig kan han ju inte vara Gud.
jag vill rekommendera Samtal med Gud böckerna av Neal Donald Walsch.

Min åsikt om det goda/onda

För mig är det så här. Det som är gott för mig kan vara ont för någon annan. Jag tror att det beror på hur vi väljer att se på saken, typ din attityd, inställning!! Här väljer du själv polaritet.

Ett exempel: Regn för bonden är gott då han vill att skörden skall växa. Ont, då det regnar för mycket & skörden ruttnar. Ändå pratar vi om regn i båda fallen så regn kan var både &. Men regn är regn alltså neutralt men med min inställning, attityd kan jag välja positivt eller negativt. Så makten är min att avgöra vad jag vill känna & se.

Ond mot god

För att det ska finns liv här på jorden ska båda sidor finnas.. vi har nordpol och sydpol t.ex. Lever man bara på positiva sida. Allt är bra, underbart, ljuvligt, fantastiskt. Hur ska man då kunna utvecklas? Båda sidor behövs. lever man blad änglar. i deras kristallpalats allt är harmonisk, kärleksfullt, underbart. Men hur hjälper det dom i deras utveckling? Dom behövs jag menar inte något negativt med det.

TÄNK hur ska man kunna utvecklas om inte båda sidor finns.. Det finns gott i allt ont. inte för mycket plus inte för mycket minus.

Jag skulle i så fall kunna

Jag skulle i så fall kunna bete mig hur illa som helst och berättiga det med att det måste vara balans?

Påståendet är efterkonstruktivt. Vem skulle vilja anlägga något, ett företag t ex och i förväg säga "vi ska inte bara sträva efter lönsamhet, vi måste för balansprincipernas skull riskera lite extra så vi blir nära att gå i konkurs".

Man kan dra argumentationssättet vidare, som att det måste finnas feta och smala människor, rika och fattiga, fula och snygga, dumma och kloka osv.

Ont är gott och gott är ont

Jag tror på att Ont måste existera för att också Gott ska kunna göra det. Det måste finnas en motpol till all-ting därför att vi ska kunna definiera det ena som Gott och det andra som Ont. För den sakens skull betyder inte alltid Gott för en person Gott för en annan och tvärtom. Vi är så himla inriktade på att kategorisera, lägga i separata lådor och helst skriva etiketter på dem såsom jag uppfattar det...tänk om all-ting bara Är, utan upp eller ner, mörker eller ljus, inte förrän Du eller Jag väljer att se på det på det ena eller andra sättet? Det kan nog bli lite svårgreppat då kan man tänka men samtidigt ger det ju en enorm frihet.

Jag är alla och ingen. Hur provocerande låter det om jag säger att jag är Gud? Ja, all-ting är ju symbolik om man vill.

Det räcker med rädslan. Om

Det räcker med rädslan. Om jag går ut och ska gå så vet jag att jag kan ramla och snubbla. Men jag måste inte göra det för att också få glädje av min promenad. Därför blir det så ytterligt svart/vitt att bara allmänt balansera ont och gott i någon slags harmonisk balans.

I stort är det som är fara med det här är att somliga må resignera inför tråkigt som händer med ett "det berodde nog på min karma" etc., istället för att sträva efter bättre. Med mindre mentala ramar blir resultatet sämre och tråkigheter kommer lättare.