MEDIUMITETENS FAROR Publicerad i Utan Gräns nr 2 1983 av Claes Flach Översättning: Inga Brandberg
Som jag ser det är det förenat med flera risker att vara medium. För det första är det, det ständiga tvivlet om hur mycket av det som kommer fram under transtillstånd verkligen kommer från discarnerat håll (”andra sidan”) och hur mycket som är produkter av mediets egen fantasi.
Så är det, det ständiga kravet på att alltid stå till disposition för frågande och sökande människor. Vi får heller inte glömma den allmänt mänskliga faran av att jämt vara i centrum av att bli dyrkad som något övermänskligt. Och så har vi slutligen trycket av allmänhetens ambivalens, skiftningarna från ren dyrkan till misstro och skepsis, för att inte säga motvilja.
Man kan heller inte komma ifrån att det faktiskt är tämligen sällsynt att det (under en seans) kommer fram något som är fullt beviskraftigt både för mediet och menigheten. Ofta är det bara fråga om tröst och uppbyggelse av det slag som vi lika lätt hade kunnat få från en odogmatisk kristen predikant...
Är det inte några av dessa punkter som mediumskapets kris bottnar i ? Jag tror det skulle upplevas som en befrielse för många spiritualistiska sammanslutningar om det blev understruket att varje enskild medlem har möjlighet att utveckla en större känslighet för krafter i den andliga världen! Om det betonades att medierna icke själva skall bära hela bördan utan att målet är att var och en själv (och under eget ansvar, övers anm) beträder den mediala vägen.
Vikten kommer på så sätt att läggas på att den enskilda människan utvecklas. Därmed ges mediumiteten en plats där den ställs under kontroll och blir mindre vansklig.
Spiritualismen, Sedd som religion
Man kan ibland få det intrycket att människor söker sig till spiritualismen för att få uppleva märkliga saker. De vill gärna ersätta tro med vetande. De vill få visshet att livet fortsätter efter döden. Hänförda undersöker de spiritualismens lära och beskrivningarna av manifestationer och fenomen. Men själva upplever de ingenting som överbevisar dem.
De ser inte materialisationer, levitationer eller telekinetiska fenomen eller vad det mer kan röra sig om. De möter medier som talar i trance och försöker sig på clairvoyance, försök som inte överbevisar andra än dem som redan tror. Medialitet är synbarligen inte längre vad den varit...
Några ger upp, då de inte får konkreta bevis. De vänder sig till andra andliga riktningar och finner inte tillfredsställelse. Andra har genom spiritualismen trots alla ofullkomligheter i alla fall mött något som ger dem mod att hålla ut och vandra vidare. De har funnit en livsåskådning som är mer harmonisk, rättvis och förnuftig än kyrkans kristendom. De har kommit i beröring med urkristendomen. De har lämnat det stadium, då de sökte efter bevis och nått fram till trons stadium. De har fått upp ögonen för den gudomliga dimensionen i tillvaron.
Många av dem som kom till Jesus, ville få honom att visa dem ett tecken, ett under. Men han var inte en kringvandrande undergörare. Han ville föra människorna till den himmelske Fader som klär liljorna på marken och föder fåglarna.
Han ville undervisa dem om kärleken som tillvarons fundamentala princip. Det är sant att han botade sjuka och uppväckte döda, att han vandrade på vattnet, mättade hungrande med bröd från himlen, talade med de döda – Moses och Elias. Men Mästarens uppgift var att uppmana människor till omvändelse och tro.
På samma sätt bör människor i vår tid också växa ifrån spiritualismens mer handgripliga fenomen och nå fram till det som är andarnas budskap: tron på Gud, förtröstan på rättvisa i tillvaron och övertygelse att kärleken är det grundläggande i tillvaron. De måste lära sig att vandra i tro och inte i åskådning. Tecknen följer med tron men går inte före tron. Gud tvingar inte människans fria vilja. Tvivlaren tvingas inte att tro.
Gränslös kärlek till ALLA
Det mest avgörande i spiritualismen som religion är den fasta övertygelsen, att Gud är god, att han älskar varje enskild människa, att han inte ger företrädesrätt eller något privilegium åt någon, att han vill att alla till slut ska nå fram till himmelriket, hur långt bort de än har förirrat sig från rättfärdighetens väg. Men det mest framträdande i spiritualismen är att den är en tro som kan ge människor frid.
Den fordrar inte godtagande av svåra teologiska bevis eller godtagande av dunkla teologiska lärosatser om en treenig gudomlighet och försoning genom blodet på korset, om evig förtappelse för syndaren. Den spiritualistiska tron handlar om detta enda: Guds gränslösa kärlek till alla människor och om evigt liv trots död och grav.
Några av oss har utöver detta haft nåden att här nere se Guds starka hand med tecken och under som vi inte kan avvisa.
UG tackar Claes Flach för de uppgifter han lämnat och som gör att vi känner oss än mera bekanta med medarbetaren från vårt södra grannland. Och så överlämnar vi med glädje och tacksamhet hans två senaste artiklar, en läkares syn på mediumiteten och spiritualismen uppfattad som religion, till för läsekretsen givande och berikande studium.