”Du är högmodig.”
Då det var första gången jag lämnade min kropp och någon talade genom den, blev jag ej situationens herre, utan tyckte det var bäst att lämna seansrummet.
Framför mig på golvet ser jag då en 5-6 cm hög vit gestalt, som förflyttar sig framåt i samma hastighet som jag. Jag kände mig styrd av den lilla figuren och följde den ut i andra rummet, rakt fram mot en vägg där jag blev stående ca 3 m från rumshörnet.
Nu försvinner tid och rum och jag befinner mig på en gräs och blombevuxen äng. Framför mig växer gestalten till en fullvuxen människa, klädd i fotsid vit dräkt. Jag befinner mig med mina fötter ca 2 m över marken och jag har 8-10 m till gestalten. På andra sidan om honom börjar en gräs- och lövskogsbevuxen marksluttning. Runt om honom med ca 8 m radie fanns inga åhörare, men utanför denna cirkel var många människor samlade i små grupper, som om det var olika familjer och släkter. Även i skogssluttningen var åhörare grupperade.
Han var barhuvad och hade bakåtkammat mörkt hår och halvcentimeterlångt klippt skägg. Kindkotor och hakan kraftigt markerade i jämförelse med vårt nordiska utseende. Han stod med högra sidan mot mig och sträckte ut högerarmen mot åhörarna framför sig och talade till folket på ett språk, som jag inte kunde erinra mig att jag hört tidigare. Hans röst var så välnyanserad och klar och tydlig att jag tänkte på att om jag förstått språket och stått rätt långt bort, så skulle jag ändå ha uppfattat varje ord och mening. Hans röst var mycket ödmjuk och mild, men i denna ödmjukhet fanns ändå en oerhörd styrka och kraft.
Telepatiskt fick jag den upplysningen att om vi människor vinner seger över vårt egna högmodiga JAG och i ödmjukhet överlämnar oss i vår Himmelske Faders tjänst, så kan vi bli en kanal för stor andlig kraft för att hjälpa och vägleda medmänniskor på deras jordevandring i andlig utveckling.
På hemresan från seansen behöll jag mina upplevelser för mig själv. Jag ville analysera och tänka över dem först, innan jag förmedlade dem till någon annan.
En vecka senare kom Gustav på besök till mig. Då berättade jag min upplevelse för honom och tillfogade att jag uppfattade den som en lektion i ödmjukhet, given från våra vänner i andevärlden, till oss båda.
Han tänkte över vad jag sagt en stund och sade mig sedan att han varit högmodig, så att tillrättavisningen var fullt berättigad. Han sade mig också att han ju kände mig väl och hade hört min röst i olika nyanser – men denna gång hade jag talat till honom med en helt främmande röst.
Två-tre år senare sitter jag framför vår TV-apparat och tittar på ett program från Israel, kring deras nybyggen på palestiniernas mark. Jag var föga intresserad – varför jag samtidigt bläddrade i en nyinköpt bok och kastade då och då en snabb blick på TV- rutan.
Plötsligt fångades mitt intresse för TV- programmet och jag lyssnade med skärpa på sändningen. På bildrutan såg jag en vy över ett vackert skogsområde, en underbar utsikt. Men jag hörde också en röst tala och det var den som fångade mitt stora intresse. Jag måste ha hört det språket förr i någon speciell situation. Men nu var denna röst betydligt hårdare och mindre välnyanserad än när jag hörde språket sist. Så stod det blixtsnabbt klart för mig att detta var det språk som gestalten på ängen talade i synupplevelsen jag hade i Enköping!
När rösten tystnat, fick jag i TV- rutan se en programledare, som sade att vi hört ett språkprov på gammalhebreiska. Senare har jag även hört arameiskan talas. De båda språken är likartade i dialekten, så att de är svåra för en amatör att skilja åt. Det var endera av de två språken som gestalten i upplevelsen jag hade i Enköpingsföreningens lokal talade.
