Publicerad i Utan Gräns 1995
Ett reportage av Tony Falcenclou

PSI-spåret

Göte Andersson, konstnär från Värmland har i flera år gjort undersökningar som visar att man med slagruta kan följa ett stråk eller spår, av Göte kallat PSI-spåret, som utgår från en så kallad sändare och tar sig fram till gömda eller borttappade föremål. På så sätt kan man leta rätt på föremål utan att använda sig av de vanliga fem sinnena.



Det var 1987 som Göte upptäckte att man kan spåra sin egen tanke. I TV –programmet ”Möte med det okända” demonstrerade han och slagrutemannen Leif, psi – spåret? Så här berättar Göte själv när jag frågar.



Jag har en ovanligt stark förmåga till inre visualisering, vilket har kommit att spela en stor roll i mitt experimenterande. Genom denna förmåga har jag tränat mig till att projicera eller rikta mitt medvetande utanför mig själv genom att koncentrera mig på t ex ett föremål, en person eller en speciell plats. Det verkar inte som om avståndet har någon betydelse, det kan vara allt från några tiotals meter till flera mil. När jag väl har etablerat denna förbindelselänk mellan det valda målet och mig själv, eller rättare sagt, den plats där jag befann mig i koncentrations- ögonblicket, börjar processen med att lokalisera det spår eller stråk, av mig kallat PSI– spåret, som tycks ha etablerats mellan dessa två platser.



SLAGRUTA SOM DETEKTOR



Som detektor används för det mesta en person som är duktig på att gå med slagruta. Under mina försök har jag kunnat samarbeta med mer än tio kapabla slagrutegångare, som alla, mer eller mindre, har givit goda resultat. Slagrutepersonen går i cirklar runt den plats, där jag sitter, eller där jag har suttit och koncentrerat mig på min visualiseringsuppgift. Vanligtvis i experimentsituationer sker detta utomhus på ett lagom stort fält. Varje gång slagrutepersonen får ett utslag markeras detta på marken. Han går både motsols och medsols för att vara säker i sin avläsning, säger Göte. När nog med träffpunkter har registrerats drar man allmäna slutsatser om stråkets riktning, rätlinjighet m.m. Denna teknik går bra över kortare sträckor, som ett par hundra meter. Om avståndet är mycket större, kilometer eller mil, är detta naturligtvis mycket svårare.



Genom en väns förmedling kom jag i kontakt med Karl Einar Jansson, en slagruteman som ofta anlitats i samband med att man letat efter vatten. När vi först träffades demonstrerade jag fenomenet att åstadkomma ett PSI – spår. Det visade sig att han lätt kunde registrera det med slagrutan, det blev kraftfulla utslag.



FUNGERAR PÅ LÅNGA AVSTÅND



Vid ett tillfälle i början av vår bekantskap fick jag idén att pröva en annorlunda variant av visualisering och sändning. Karl-Einar var villig att vara med i ett sådant försök. Vi letade upp en lämplig sändarplats runt hans hem, som var fri från störningar och satte igång med försöket. Jag berättade givetvis inte i förväg vilken mål plats jag valt ut att tänka på, i annat fall hade det varit ointressant. Vid försöket visualiserade jag att jag befann mig i Karin Erikssons hem, cirka 20 km söderut från Karl-Einars hem. Efter det att sändningsmomentet var klart, detekterade Karl-Einar runt mig i en cirkel både med och motsols och fick distinkta utslag.



ANVÄNDER HUNDAR PSI-SPÅR?



PSI – spårets kurs registrerades sedan ut efter en ganska lång siktsträcka och markeringar gjordes så noggrant som möjligt. Det är vid dessa försök viktigt att få en så rak linje som möjligt. När Karl- Einar var klar tog jag fram karta och kompass och kontrollerade. Till vår stora glädje och överraskning pekade PSI-spåret exakt mot Karins hem!

Kanske PSI-spåret är förklaringen till att exempelvis hundar kan hitta tillbaka till sina forna hem, om de byter ägare och transporteras avsevärda sträckor till en främmande ort. Enligt anekdotiska källor finns mycket rörande exempel på att hundar kan återvända, trots att de transporterats till platser som legat 20 till 25 mil bort. Kanske är det så att dessa hundar genom sin längtan hem skapar inre mentala bilder och visualiserar sitt forna hem, eller husse och matte. Det kan tänkas att de då kan etableras PSI-spår, som djuren s.a.s kan navigera efter. Kanske det hos djur finns något som är analogt eller identiskt med radiestesikänslighet hos människor, så att de kan känna sina egna PSI-spår.



INGEN UNIK FÖRMÅGA



En sak man inte kan undgå att fråga sig i sammanhanget är om den här förmågan att skapa ett tankespår är unik för Göte! Så är emellertid inte fallet utan det har visat sig att en hel mängd människor har förmågan att kunna visualisera föremål på ett sådant sätt att ett PSI-spår uppstår.



Förutom att PSI-spåret är en företeelse som är högintressant för parapsykologer, i och med att det är ett paranormalt fenomen som går att upprepa och på så vis bevisa vetenskapligt, så kan man också ha en del praktisk nytta av det. Man kan använda det till att lokalisera försvunna människor och djur, man kan även använda det till att hitta borttappade saker, under förutsättning att man vet var saken försvann ifrån och hur den såg ut, detta för att kunna visualisera på rätt sätt.



Här följer ett utdrag ur boken PSI-spåret, som handlar om hur man kan hitta försvunna saker.



”en vacker höstdag i början av oktober –91, besökte jag Karin och Erik. Vid tillfället i fråga var det inte meningen att vi inte skulle göra några experiment egentligen. Karin berättade emellertid för mig att hennes ena stövel var försvunnen och att hon misstänkte att tjuven var en liten rävunge som hon sett stryka omkring vid huset. Helt spontant föreslog jag att vi skulle göra ett paranormalt experiment för att söka upp den försvunna stöveln. Vi gick således ut på gräsmattan och letade upp en lämplig sändarplats.



Innan jag sände fick jag se hur den identiskt lika stöveln såg ut, dvs den som lämnats kvar. Jag koncentrerade mig intensivt på dess mönster, form och färg. Samtidigt koncentrerade jag mig på sändning med syfte att en resonans skulle komma till stånd med det likartade objektet som fanns någonstans. Efter några minuter gick Karin sakta runt mig med slagrutan och på ett visst ställe gav den utslag för PSI-spåret. Vi markerade det maximala utslaget, dvs spårets centrallinje. Ytterligare detekteringar gjordes vinkelrätt mot spåret och en klart definierad riktning kunde erhållas. Spåret hade etablerats från sändarplatsen räknat i sydvästlig riktning.



Vi följde denna kurs och Karin detekterade strålningen med jämna intervaller. När vi kommit ca 60 meter in i den omgivande skogen gick vi praktiskt taget rakt på den försvunna stöveln! Karin hade med stor skicklighet detekterat spårets centrallinje nästan spikrakt mellan sändarplats och målobjekt.”



VETENSKAPLIGA FÖRSÖK



Göte kom i kontakt med fysikern Jens Tellefsen, vice ordförande i Sällskapet för parapsykologisk forskning 1989. Därefter fick Göte även kontakt med Nils-Olof Jacobsson, överläkare i psykiatri i Kristianstad och dessutom forskare i parapsykologi. Dessa båda forskare utförde under långa tidsintervaller och veteskapliga tester under tiden 1991-93 kring Göte Anderssons teori, bl a dubbelblindstudier. Man gjorde totalt 40 olika försök att med metoden hitta olika saker och människor. I 27 fall blev försöken helt lyckade.

Detta ledde till att Jacobsson/ Tellefsen skrev en artikel till en av världens mest respekterade tidskrift när det gäller parapsykologisk forskning., Journal of The Society For Psychical Research, som utges i England. Artikeln fick dela förstapriset i en tävling om de bästa nya rönen på området.

Det är väldigt roligt och stimulerande avslutar en stolt Göte Andersson.