Jag är Judith och jag hälsar dig i FRID.

Hela rummet fylldes av stillhet och frid och jag hälsade henne välkommen. Judith fortsatte att tala:

När jag levde på jorden hette jag Judith. Mina föräldrar, min yngre bror och jag bodde i Tyskland, vi var av judisk börd. Min far arbetade som bokbindare. Jag ville helst bli lärare, men jag arbetade på ett varuhus för att spara pengar till studier. Min yngre bror gick ännu i skolan. Mor skötte hushållet och fanns alltid till hands. Vi hade också en liten glad hund som alltid väntade på oss och som visade sin glädje när vi kom hem. Vi var mycket nöjda och glada tillsammans med tillvaron.

Men så en dag förändrades allt. Det gick mycket fort. Alla judiska människor fick order om att infinna sig för särskild registrering och vi måste bära väl synliga judestjärnor på våra kläder. Vi hämtades ofta till oförklarliga och förnedrande förhör.

Kriget bröt ut och jag minns ruiner, sökande sörjande människor, gråtande barn, glassplitter, allt det som vi tyckte var vackert blev förstört och sargat. En dag när jag kom hem var allting i oordning, min mor var borta, vår lilla hund låg död, avrättad på ett bord, det kändes så svårt, jag tyckte att jag hörde mors gråt i rummet fastän hon inte fanns där. Min far kom inte heller hem, han hade blivit hämtad och bortförd. Min bror och jag hoppades att de skulle komma tillbaka, men de kom inte. Så en dag hämtades också vi och tillsammans med många andra judiska människor transporterades vi bort till olika läger. Min bror och jag skildes åt och vi förstod att det var för alltid. Det kändes mycket svårt, det går inte att beskriva med ord, hur det kändes.

Tiden i koncentrationslägret var mycket svårt. Svält, hårt arbete, tortyr och förnedring. Alla märktes med ett nummer som brändes in i armen. Det var i fortsättningen vår identitet. Många hämtades till olika laboratorier för att genomgå vissa provtagningar för forskningens skull. De som kom tillbaka var stympade och lemlästade, många hade förlorat sina ögon.

Dagligen transporterades till avrättningar, t. ex till gaskamrarna. Nya transporter av människor kom och det var alltid överfullt. Så en dag hämtades också jag till gaskammaren. Vi var många som gick in samtidigt. Det går inte att beskriva. Gråt, skrik, förtvivlan, men inget hjälpte. Vi bad till Gud att bli omhändertagna av Honom när vi var döda. Här står jag nu som ande. Många jordiska år har gått, mina föräldrar, min bror och jag har återfunnit varandra, vi är fria och lyckliga.

Men inte alla som kom hit på samma sätt som vi har glömt det som hände. Det finns fortfarande andliga medmänniskor som ännu återvänder till avrättningsplatserna, de söker sina anhöriga och vänner, de gråter och sörjer. Vi försöker hjälpa dem genom att förklara att deras kära finns mitt ibland dem, om de bara släpper ångesten och minnet av det som hände. När de släpper dessa minnen och ångesten, finner de sina kära och blir lyckliga.