Publicerat i Utan Gräns nr 3. 1991
av Peo Nilsson

Far kom på besök

 

Jag var 11 år och min far var död.
Efter en lång tids sjukdom var det äntligen över. Jag säger äntligen, för att se en frisk och stark, före detta idrottsman sakta brytas ned, ätas upp inifrån av cancer är nästan svårare än att se döden själv. Som en hjälte hade han tappert kämpat förlorarens kamp in i det sista, mot lidandet. Som ett levande skelett dog han. Det var över. Skolan var slut för dagen och jag var hemkommen. Jag satt där vid köksbordet och åt min måltid i stillhet.

Livet kändes som ett hån. Vad återstod nu? Jag hade ju länge varit beredd på detta faktum, att han skulle dö, men ändå. Döden är något så definitivt, så brutalt, så totalt. Det är över. Personen existerar inte mer. Det är så definitivt och man kan inte vrida tillbaka tiden hur gärna man än skulle vilja. Detta slår en som ett chockerande hammarslag eller man kan inte riktigt fatta att personen verkligen är död. Hur mycket man än vet att så är fallet. Det är så mycket man skulle vilja ha gjort annorlunda, så mycket man ångrar, så mycket man skulle vilja att man sagt…även för en elvaåring.

Jag satt där vid köksbordet och funderade. Jag såg på klockan. Det var sen eftermiddag och begravningen var just nu i full gång. Alla de andra i familjen var där, men jag hade inte fått följa med. Jag hade blivit nekad och jag förstod inte varför. Man hade sagt att jag var för ung, att jag inte skulle klara av det. Skulle jag inte få följa min far den sista vägen till hans grav. Jag var ledsen. Till saken hör att min far hade varit aktiv spiritualist och så var även min mor. Alla vi barn hade därför från första början blivit invaggade i övertygelsen om livets fortsättning efter ”döden”. Jag tänkte på min far och undrade hur han kunde ha det nu, i den andra världen.

Och så plötsligt var det som om han kom in genom lägenhetens ytterdörr. Så som jag satt hade jag sikt genom hallen och ända bort till ytterdörren. Jag tyckte att han kom in, rakt igenom dörren och på väg mot mig. Det var inte så att jag verkligen såg honom. Med mina ögon såg jag ingenting. Nej, det var snarare som en förnimmelse ur en högre aspekt ur mitt medvetande. Jag upplevde att han kom in till mig, utan att se, utan att höra, utan att begripa hur jag kunde uppleva detta.

Inte heller var det en kropp jag upplevde komma in, inte i den bemärkelsen vi vanliga menar med kropp (en klart avgränsad del med bestämd form). Nej, det var ett medvetande, hans medvetande och det kom in, lugnt flytande, svävande genom luften och in till mig i köket. Det uppfyllde en del av luften utan att ha klara gränser till det omgivande. Där stannade det/han så upp strax nedanför taket, ovanför bordet och tittade i all vänlighet ned på mig. Jag var inte det mista rädd. Han skulle aldrig någonsin vilja göra mig något illa, speciellt inte i tillståndet han befann sig i nu. Dessutom så var det mitt på dagen och då är man inte rädd. Nej, jag kände mig helt lugn och jag försökte mig till och med på en lätt kommunikation.

Men så kom intellektet och analyserade. Vad är det jag håller på med? Nu börjar jag bli tokig. Min fars död börjar gå mig på nerverna. Jag avfärdade allting som inbillning och upplevelsen försvann. Om denna upplevelse berättade jag sedan inte för någon, för jag var helt övertygad om att jag framskapat den ur min egen fantasi, ett önsketänkande, en inbillning.

Några veckor efter denna upplevelse var min mor på en seans. Hemkommen därifrån berättade hon att hon fått meddelanden och hälsningar från min far. Ett av meddelandena var att han var ledsen över och undrade varför jag inte hade varit med på begravningen. Han hade därför mitt under sin begravning varit hemma och hälsat på mig.

Jag blev eld och lågor över detta besked, ingen mer än jag kunde ju veta om min upplevelse, för jag hade inte berättat om den för någon, men nu berättade jag. Jag talade om för alla vad jag upplevt.

De sade ”oj vad märkligt” och liknande kommentarer, men de tycktes inte fästa speciell stor vikt vid vad jag sade. Kanske trodde de att det var en efterkonstruktion. Men de fick tro vad de ville. Själv hade jag fått mitt bevis.

 

Publicerat i Utan Gräns nr 2. 1992

Anden tackade för hjälpen

Jag vill berätta vad som hände mig åren 1950-60. Efter att köpt ett äldre hus i Norrland berättades det av grannarna för mig att en f.d. ägaren av huset många gånger visade sig ”spökade” som de sagt. De var oroliga för att detta skulle vålla otrevnad och ville varna i förtid. Det blev ju tvärt om i mitt fall, en för mig glad överraskning, då jag en längre tid intresserats av ockulta fenomen, utan att själv vara medial.

Jag beslutade mig för att hålla detta hemligt, då jag i sällskap hade en med dessa sinnen utvecklade. Det gick en tid utan några som helst störningar. Men en dag kom min väninna nedrusande från 3: e våningen likblek och sade att en man hostade där uppe. Ingen bodde där uppe, så vad var det? Jag lugnade ner henne och sa att jag skulle gå upp och tala med denna man. Sagt och gjort, men utan någon kontakt bad jag vederbörande om tillåtelse att nu få bo i hans vackra hus. Jag talade ut i tomma luften eftersom hans svar inte kunde uppfattas av mig.

Tiden gick och allt var tyst i huset trots mina försök att få till en kontakt med någon som kunde kommunicera med vår vän. Inte förrän hösten 1991 vid en seans med ett medium här i Stockholm, kom en man som sade sitt namn och tackade för hjälpen! Han berättade då om sin (33- åriga) vandring i sitt hus, varken levande eller död. Han hade vandrat där i alla dessa år.

Han tackade om och om igen för hjälpen och ville att jag i fortsättningen skulle hjälpa liknande olyckliga som ej förstod att livet bara fortsätter. Detta möte blev en gripande stund. Denna man blev en hjälpare för mig och gav sig senare ofta tillkänna.

Vad man lär utav denna berättelse är att: Det finns inga ”spökare”, endast avlidnas andar som omger oss.

 

Publicerat i Utan Gräns nr 2. 1992
 Var det hästen som busade i köket?

Mina stövlar hade stått oanvända i flera månader alltsedan min häst gick bort. Saknaden efter hästen var stor och stövlarna var så förknippade med honom att jag nästan undvikit dem.

Den här vårmorgonen vaknade jag med lusten att ta en riktigt lång promenad med hunden och jag beskrev för min man vilken väg jag tänkte gå. ”Du måste nog ta stövlarna om du tänker gå där så här års. Det kan aldrig vara torrt där redan” sade min man. I samma ögonblick som jag tog i stövlarna och lyfte dem hörde vi båda det där alldeles speciella lätet som bara en lekfull häst kan ge ifrån sig när han studsar rakt upp i luften och slår en glädjefylld bakut av lycka ”oui-iii”. Ljudet var mycket tydligt.

 

Hunden sprang förskräckt under köksbordet, men kände sig inte säker där heller. Han tittade sig ängsligt, frågande omkring och på något, för oss osynligt, som rörde sig mitt i köket, varefter han med ängsligt böjd rygg kilade ut i hallen, där han satte sig bland skor och tofflor och tittade från den ena till den andra.

Fastän både min man och jag upplevde ljudet likadant, sökte vi efter en s.k. naturlig förklaring och jag sade: ”Det är kanske en råtta i stövlarna? Vad hemskt! Min man tog stövlarna med sig ut på trappan, vände dem upp och ner och slog dem mot varandra. Ingen råtta. Hunden lugnade ner sig, men gick trots detta inte ut på köksgolvet förrän vi lockat honom flera gånger. Vad var det vi hörde och vad var det hunden dessutom såg? Var det kanske hästen, som busade i köket?