När jag var yngre trodde jag att medier var människor som var långt komna i sin andliga utveckling, d.v.s. inom visdom och kärlek. Numera har jag skaffat mig en hel del erfarenhet (även om jag inte själv är medium), sett och hört en hel del, och kan konstatera att medialitet och dess utveckling är helt oberoende av ens utveckling av kärlek och visdom.
Det verkar som om medialitet är en talang som alla andra. Precis som man kan bli en bra pianospelare genom att öva sig, så kan man bli ett bra medium genom att öva sig. Avgörande är förstås om det finns talang.
Talang är något som kan övas upp i liv efter liv. Om en människa t ex. övar sig i pianospel i liv efter liv så kommer hon i de närmaste efterkommande livet att ha en latent talang för pianospel.
Precis på samma sätt tror jag det är med medialitet. Om en människa i liv efter liv bejakar och uppövar sina mediala förmågor så kommer hon i de närmaste efterkommande liven att ha en latent talang för medialitet.
medialitet tvingar fram visdom och kärlek på grund av att den som inte förvaltar sin medialitet med ansvar och ödmjukhet binder ris åt egen rygg.
Går i arv
Och här kommer vi till ett annat intressant faktum. Nämligen det att medialitet, precis som alla andra talanger, ofta går i arv i familjeband i rakt nedstigande led, från föräldrar till barn. Är föräldrar mediala så är barnen oftast också mediala. Ibland kan barn vara mediala utan att föräldrarna är det, men det är sällan föräldrar är mediala utan att barnen också är det.
Varför är det så? Här kan man konstatera att den bland spiritualister allmänt kända hypotesen att själen väljer sina föräldrar innan den skall inkarnera är intressant. Om det nu är så, så kan det ju förklara varför medialitet så ofta går i arv inom familjen.
Den själ som inkarnerar med uppgiften att utvecklas som medium väljer förstås då de föräldrar och den miljö som på bästa sätt kan vara till stöd för syftet med inkarnationen. En annan del i det hela som ofta förbises, men som jag tror spelar en viktig roll, är den genetiska.
En förälder som är medialt aktiv utvecklar ju genom sitt mediumskap själsliga talanger som direkt avspeglar sig i de genetiska koderna.
Vad jag menar med detta är att en människas helhet är så intimt sammanbunden att en förändring avspeglar sig på alla plan samtidigt, d.v.s. en själslig talang syns i tankar, i känslor och i fysisk kropp. Allt hör ihop på ett så omfattande och komplicerat sätt att det vore en hel vetenskap bara att försöka förklara det.
Skapar genetiska förutsättningar
Detta innebär att föräldrars mediala talanger (om de är bejakade och utvecklade i detta liv) redan i fostret skapar genetiska förutsättningar för barnet/människan att bli ett medium.
Det är alltså genetiskt, biologiskt lättare för ett barn till mediala föräldrar att öppna upp en kanal och utveckla mediumskap. Vi får nämligen aldrig glömma att även vår fysiska kropp, vår biologi, spelar en oundviklig roll i allting, även det andliga.
Livsuppgiften som medium
I begrundande av detta är det alltså inte så konstigt att medialitet så ofta går i arv från föräldrar till barn. Både föräldrar, miljö och arvsanlag ligger ju bäddade som en enda stor inbjudan för den själ som tar på sig livsuppgiften att verka som medium.
I de fall där föräldrarna inte är mediala men där ett eller flera av barnen blir det, är det antagligen lite svårare för barnet att utveckla denna medialitet. Dels för att miljön och föräldrar kanske inte bejakar barnets mediala förmågor och dels för att det inte från föräldrarna finns utvecklade genetiska arv som underlättar medial utveckling.
Men antagligen ligger det i sådana fall helt i den inkarnerade själens plan att tampas med sådant motstånd. Utmaningar leder som bekant till styrka om man lyckas överkomma dem och ändå följa den väg som ens själ bestämt, d.v.s. i detta fall att bli medium.
Många medier talar om sin medialitet som en gåva. Själv kan jag inte se det som en gåva mer än i den aspekten och i de fallen då det från föräldrar är en genetisk gåva som underlättar medialitet.
I övrigt ser jag medialitet som en talang, uppövad och upptränad i liv efter liv. Om man i detta liv skall bli medium eller inte beslutas av själen innan den inkarnerar. Detta beslut grundar sig på insikten om vad själen skall lära eller bestämmer sig för att lära i den inkarnation som skall ske.
Dessa insikter grundar sig i sin tur på karmiska orsaker samt på vilka kunskaper själen i inkarnationen vill tillgodogöra sig.
Graden av visdom och kärlek
Medier har funnits i alla tider och av iakttagelser jag gjort tycks det mig alldeles uppenbart att graden av medialitet inte har ett dugg att göra med graden av visdom och kärlek. Snarare är det så att medialitet tvingar fram visdom och kärlek på grund av att den som inte förvaltar sin medialitet med ansvar och ödmjukhet binder ris åt egen rygg.
Medialiteten är, precis som alla andra talanger, neutral till sin natur och kan användas antingen i det godas tjänst (osjälviskt) eller i det ondas tjänst (själviskt).
Det är ju så att man här sysslar med krafter som utan omsvep slår tillbaka på en själv om de används i själviskt syfte. Resultatet blir destruktivt både mentalt och fysiskt för ett själviskt medium.
Mediet hamnar i en ond cirkel som bit för bit bryter ned mediets både mentala och fysiska standard. Detta resulterar i ännu mera själviskhet o.s.v. (med standard menas här: inriktad på kärlek) ända tills mediet antagligen mår så dåligt att hon/han ber till Kristus och Gud om hjälp och på så vis vänder om, eller helt enkelt blir ett offer för sina egna destruktiva krafter och till slut går under.
(Egoism är en universellt sett destruktivt. Krafternas effekt mångdubblas av den katalytiska verkan som uppstår när de används på de andliga frekvensområdet.)
Det mediala ansvaret
Karman av ett sådant liv blir antagligen att mediet i ett annat liv måste göra om prövningen, d.v.s. födas med medial talang och om igen försöka lära sig förvalta medialiteten ansvarsfullt (osjälviskt).
Egoistiska motiv
Troligen är det också så att ett medium som använder sin medialitet i själviskt syfte inte får kontakt med speciellt högstående andar. (Här dras lika syfte till lika syfte.)
Jag tror nämligen att man mycket väl kan bli ett bra medium även om man är uppfylld av egoistiska motiv. Andekontakten kan alltså trots själviskhet vara bra, men då blir kanalen till andevärlden på en lägre nivå, som står närmare ens egna egoistiska motiv.
Detta lär märkas på den etiska och moraliska kvalliten, både i budskapen och i mediets uppträdande. Har man däremot ett ödmjukt och osjälviskt syfte med sin medialitet så når man högre och kärleksfullare kontakter. Detta borde väl vara logiskt?
Av detta förstår man att medialitet kräver ansvar och osjälviskhet, dels för ens egen skull (följderna av själviskhet användande av medialitet kommer ganska snabbt) och dels för själva syftet med medialitet (att på bästa sätt vara ett osjälviskt redskap för andevärlden och förmedla dess budskap till den fysiska världen).
På detta sätt är medialitet en utmaning och kräver en hel del av förvaltaren, och därför är medialitet också utvecklande. Som medium tvingas man mera medvetet inrikta sig på ett ödmjukt förhållningssätt till sin medialitet, för även om ett medium som människa har obearbetade egoistiska tankar och känslor kvar så kan de inte blandas in i det mediala arbetet i osjälviskt syfte som är så nödvändig för välgång som medium.
Erfarenheter och lärdom
Kontakten med andevärlden utvecklar ju också kunskap om alltings sammanhang och förhoppningsvis blir denna kunskap så småningom till visdom och kärlek. Detta blir den när den integrerats i mediets kropp och själ som erfarenhet och lärdom.
Medialitet innebär alltså helt enkelt att man mera bestämt tvingas till utveckling mot kärlek. Föds med medial talang och utvecklas som medium gör alltså de själar som dels för sin egen utvecklings skull och dels för det arbete för det goda det innebär, har valt och behöver en inkarnation som medium.
Att leva och verka som medium innebär en forcerad utveckling, vilket inte alltid är så lätt. Det innebär ofta svåra utmaningar, försakelser och hårt arbete, men också mycket glädje och kärlek (förutsatt att man förstås går den ljusa osjälviska vägen).
De verkliga gåvor ett medium får tillbaka för sitt arbete ligger ofta på ett känsloplan eller andligt plan, både i möten med människor och med andevärlden.
Möjliga nivåer
Vi skall alltså inte tro att medier är så speciellt mycket längre komna än andra inom andligheten. Det är inte alls säkert att de är det. Det troliga är att när det gäller integrerad visdom och kärlek, d.v.s hur man kan efterleva detta i vardagslivet, står de precis som alla andra, på alla möjliga nivåer.
De möter samma svårigheter, problem och utmaningar. De är precis lika vanliga människor som vem som helst.
Men de har tagit på sig en uppgift som kräver en hel del av förvaltaren att bära. För detta skall de ha all vördnad och tacksamhet. De har ju blivit medier för att ge mänskligheten en gåva. Men betrakta dem inte som gudar (ofta tycks denna avgudaattityd finnas i vissa spiritualistiska kretsar).
Ge dem istället ert mänskliga stöd och er kärlek tillbaka för den kärleksgåva de egentligen ger er.
