Publicerad i Utan Gräns nr 4 1982
Av

Lennart

Religionen är död – leve religionen!

Ingenting är så upphöjt och äkta att det inte kan smutsas och förvanskas. Sköna arv kan förskingras. Fibern som vävs till skyddande värmande kläder kan tvinnas till piskor och bödelsrep. ORDET är tankens bärare på gott och ont.

Religionens innersta och ursprungliga uppgift är att öppna kommunikationen mellan GUD och människor, inte att skapa strid.

 

Äkta religion ger människan trygghet i livet, lyfter henne ur ängslan och mörker till ljus och ro, gör den ofördragsamma tolerant och vänder våld i omsorg.

Religionens drängar använder bokstaven som vapen och dogmen som frihetslås. De bär marsch – kängor eller blankskinnskor istället för mjuka sandaler.

 

De bländar med riter och prål istället för att vara föregångare i enkelhet. Och de knäpper hellre händerna i bön för grannen än ställer upp i hjälp och gärning.

Religionens tjänare är hjälpare och ljusspridare. Mildhet är deras kännetecken, förståelse deras adelsmärke. Förutsättningslös och undantagslös kärlek deras legitimation.

Det är beklämmande och gudsförnedrande att man inom alla uppenbarelsereligioner i alla tider förfäktat att Guds bud och budskap till människorna givits en gång för alla.

 

Och att GUD därvid valt en tid då skrivkonsten var en exklusivitet, möjligheterna att mångfaldiga saknades och konsten att arkivera och bevara var outvecklad.

Det finns ingen förklaring till att en GUD av högre dignitet skulle vara så oresonlig och informations-njugg.

 

Tvärt om är det väl rimligt att förutsätta att Hans källor skall flöda allt rikare och i takt med människans förmåga att förstå och tillvarata.

 

Och myten om att Han skulle hålla sig med vissa gunstlingar, ”utvalda”, förefaller vara en primitiv tanke som det gudomliga kärleksplanet höjer sig skyhögt över.

När det gäller Guds informationskanaler till människorna torde det räcka om de uppfyller kravet på öppenhet och frihet från egoistisk tankegru-mlighet.

 

Varken religiös etikett eller kyrklig behörighet har någon betydelse. Präst som lekman, socialt uppburen eller ringaktad, alla kan användas som gudomliga kanaler.

 

- Och det är vad som sker i vår tid! Nu har vi bara att lyda bibelns kloka ord om att ”pröva andarna” och att se till fruktens kvalitet och inte till dess skal.

Gör vi detta frimodigt och befriade från tankens tvångströjor, då gryr en helt ny epok i religionens historia. Då kommer de eviga sanningarna att befrias från mänskliga värderingar och utanverk, då kan sökaren inom och utom samfund samarbeta med varandra och med veteskapliga forskare, och då kan kunskap, tankar, erfarenheter och visioner från svunna tider såväl som från våra egna dagar ge en helhetssyn på tillvaron som människan aldrig tidigare haft.

Så fjärmar vi oss alltmer från den heterogena blandning av gudsinspiration, visdom, vidskepelse och ofördragsamhet som karakteriserar trosformer från primitivare tider.

 

Så sjunker den gamla religionen allt djupare in i historiens dimmor och glömskans töcken och en ny andlig helhetssyn som även omfattar den fysiska världen uppstår, obesudlad av blod, ljus och förlösande.

Religionen är död – leve religionen!

Lennart