En svart sekund och allt är plötsligt över en livsflod rinner ut i Dödens hav.
Källan sinar, strax är floden borta kvar är bara fåran efter livet och vi som sorgset vandrar utmed stranden och samlar minnen som du lämnat kvar.
Vi vandrar längs med fåran, dröjer kvar, försöker att med tanken ta oss över och föreställa oss den andra stranden den som ligger bortom dödens hav.
Men det är svårt att nå dit mitt i livet det räcker att förstå att du är borta.
De svarta molnen är på väg där borta med sorgeregn för oss som än är kvar ett sorgeregn ska skölja över livet och skänka växt när sorgen har gått över.
Molnen är på väg mot Dödens hav med all vår saknad till den andra stranden.
Och regnet faller på den torra stranden det viskar om den flod som nu är borta och alltför tidigt mötte dödens hav.
Vi som ännu har vår resa kvar kan bara tro att sorgen ska gå över sorgen över döden mitt i livet.
Döden öppnar dörrarna för livet det är en gåta, från den andra stranden, tids nog ska vi få göra färden över och allt vi haft ska en dag vara borta en dag då allting måste lämnas kvar då våra floder möter Döden hav.
Ett liv, en flod når fram till Dödens hav ett stilla hav, en kort sekund från livet.
Länge än ska sorgen dröja kvar och vandra med oss längs den torra stranden. Vi hoppas att du får det bra där borta och att någon mötte dig när du kom över.
Din flod är borta, saknaden är kvar det brusar från vårt hav med strand mot livet. Vi kommer över sen, till den andra stranden.
Skänk pengar till forskningen systrar och bröder så att forskare skickligt får forska om oss kanske får vi ett svar varför hjärtana blöder och ett namn på den längtan som ligger och glöder och får oss att supa och lida och slåss.
Skänk klöver till forskarna käraste vänner det är någon miljon kvar till Lyckornas land sen lever vi fria från frågor som bränner och vi har fått hjälp mot de plågor vi känner ta emot denna forskningens utsträckta hand.
Skänk kulor till forskningen trasiga syster för en smart liten spruta mot sorger och svek. Den ska få dig att dansa så livslustigt yster befriad från tankar som gjort dig så dyster bara forskningen får några ynka kopek.
Skänk stålar till forskarna vilsnaste broder för en lugnare nål i ditt hjärtas kompass för en vik där du rofylld kan laga ditt roder och se fram mot seglatser på nyktrare floder och befrias från taggen som plågat din tass.
Skänk kosing till forskning ni ångestens trälar tänk er ömhet och kärlek i form av tablett eller salvor som strykes på sökande själar ett hudnära plåster för pilstungna hälar är du rädd får du hjälp med dom spöken du sett.
Skänk en slant till en forskare sötaste fröken ni verkar så känslosamt bräcklig och mjuk. Ni inser nog snart att ert liv är en öken och börjar planera för självmords-
försöken i en tid där den friske är den som blir sjuk.
Skänk sekiner till forskarna, tack gamla damen! Nu tänds väl ett hopp i ert mörker igen? Ni kan glömma för stunden den kretsande gamen och bidande suga det sista ur kramen ni fick av er make för trettio år sen.
Skänk en krona till forskningen, tack unga flicka, ett genomtänkt drag med den framtid du har. Det finns inga jobb på den framsträckta brickan du får rejva dig fram med en schysst drog på fickan men ha hopp om det bara finns forskare kvar!
Ett bidrag till forskningen frun och min herre, För forskarnas framfart för mänskligheten. I väntan på svar blir det bara värre och värre och värdiga människor färre och färre.
Incitamentet till den här texten kom våren -93 när jag fick en broschyr och ett inbetalningskort av kampanjen med samma namn som titeln på denna text.
Insamlingen var enligt min mening ett indirekt resultat av politiska beslut som tog bort resurser och stöd från de svagaste, de handikappade, de psykisk sjuka, drogmissbrukare och andra olönsamma improduktiva stackare.
Denna trend håller i sig. Nämnda kampanj var Också illa formulerad, det lär som att om bara forskarna fick mer pengar av oss så skulle Lyckans gåta snart vara löst.
Nu sover skogarna, nu sover solen nu sover stenarna och kaprifolen, nu sover mänskobarn i tysta hus, nu sover dagen, nu sover ljus.
Nu sover gatorna, nu vilar marken nu vilar gungorna i vackra parken nu slumrar vågorna, nu sover strand nu vilar ömhet, nu vilar hand.
Men det finns hat i världen, det är vaket och bort i fjärran förs ett krig just nu. Där krossas allting som är skört och naket där dödas folk som är som jag och du.
Av hat och mörker måste vapen gjutas som trasar sönder och som har ihjäl. Hur många till ska dödas, våldtas, skjutas? Vad svarar mörkret i soldatens själ?
Nu sover sångerna, nu sover skratten, nu vilar frågorna, nu vilar katten nu sover kärlek, nu sover hopp nu vilar älskog, nu vilar kropp.
Nu sover lyckan, nu sover sorgen och ingen vandrar på de öde torgen nu sover fåglarna, än dröjer dag än finns det mörker, än vakar jag.
Jag sörjer , pappa, att du aldrig fanns och aldrig rörde mig med dina händer. Jag undrar om du själv blev mött som barn om det fanns ögon där som kunde se dig. Fanns speglar där du såg din egen bild?
Jag har försökt att minnas någon bild från barndomen, en öppning där du fanns, ett samförstånd som sa ett: Jag kan se dig! Men när du nån gång sträckte dina händer så var det efter något du behövde så sorgligt mer än dina egna barn.
Och tidigt blev jag till ett ”vuxet” barn mitt sanna jag en vag och suddig bild där du fick fylla i det du behövde för att få se bekräftat att du fanns. Jag blev ett löfte, dina nya händer, och lät det ske för att bli sedd av dig.
Först då, som duktig, blev jag sedd av dig så jag blev världens duktigaste barn och målade med duktiga små händer och gömde noggrant det som var min bild för bara jag var duktig nog så fanns din kärlek där som jag så djupt behövde.
Det fanns så mycket i mig som behövde bekräftas, ses och älskas utav dig. Så kom en natt då inga fästen fanns och jag var sjutton år, ett osett barn, som sträckte sig mot Dödens stora bild med darrande och ångestheta händer.
Men livet vann, jag drogs ur dödens händer jag mötte en som såg vad jag behövde och hjälpte mig ta fram min egen bild och sa: Var inte rädd, jag leder dig, och förde mig mot sorgen och det barn som aldrig fick bekräftat att det fanns.
Åh pappa, säg vem fanns med varma händer när du var barn och gav vad du behövde. Vem mötte dig och såg din sanna bild?
