Publicerat i Utan Gräns nr 4. 1989
av Bosse Sundblad

Den magiska 7:an

Siffran sju, eller den magiska sjuan har liksom den alltid haft, en mycket stor betydelse som symbol inom mystiken , vidskepelse och inte minst religionen i alla tider –Sjuan är universums och makrokosmos tal. Fullkomligheten med tretalet från himlen och själen, och fyrtalet från jorden och kroppen, är sju det första talet som innehåller både det andliga och det världsliga.

Sjuan anses ha betydelse inom astrologin, där livet är indelat i sjuårsperioder. Vid sju år börjar man skolan, vid fjorton kommer puberteten, och som tjugoettåring är det dags att gå ut i arbetslivet. När man är tjugoåtta når man gränsen mellan vild ungdom och mogen vuxen, och många trettiofemåringar upplever en större förändring i livet. Vid fyrtiotvå har man nått arbetslivets kulmen och börjar fundera på om man har haft den karriär som man en gång tänkte sig. Fyrtionioåringarna råkar ofta ut för olika typer av psykiska kriser.

Inom de flesta religioner representeras siffran sju med olika betydelser. Enligt kristendomen skapade Gud Världen på sex dagar och vilade på den sjunde. Det finns sju sakrament, sju dödssynder och stadier i Skärselden. Enligt bibeln hade staden Jeriko sju murar, Simson var fängslad med sju bojor. Barnet som Elisa uppväckte från de döda nös sju gånger, och Noak sände ut duvan från arken på den sjunde dagen. Den sjunde sonens sjunde son har mycket speciella gåvor.

Muslimerna vandrar till Mecka för att gå sju varv runt den heliga stenen Kaba, vilket representerar Guds sju attribut. I Egypten har Hatfors prästinnor sju krukor. Ras sju döttrar gjorde sju knutar i sina sju klädnader. Den grekiska Guden Apollo har en lyra med sju strängar och Pan har sju flöjter.

Sjuan förekommer även i det dagliga livet både i form av symboler och uttryck. Varje vinter letar vi fram vår adventsljusstake som har sju ljus, och om vi går till kyrkan ser vi att altarljusstaken har sju armar. En vecka har sju dagar, och är man riktigt lycklig befinner man sig i sjunde himlen. Man talar om att sjömannen seglar på de sju haven, och när man har bråttom någonstans heter det att man har sjumilastövlarna på. När kungen skall ut och åka riktigt fint så åker han i sjuglasvagnen. På midsommaraftons kväll skall man ut och hoppa över sju gärdesgårdar och plocka sju olika sorters blommor. Vi har också sju chakras som påverkas av sju färger.

Sjuan förekommer också i en mera negativ belysning. Man talar t ex. om sju svåra år, och om man slår sönder en spegel så betyder det sju års olycka. När man försover sig kallas man sjusovare oavsett vilken tid man vaknar. Sjuan förstärker också kraftuttryck som sjutusan, sjudjävligt och så vidare.

En lärjunge frågade sin mästare: ”Vad innebär de sju färgerna i solspektrum?”

Mästaren Svarade: ”Det är en bild av de sju stora världsreligionerna, som trots att de alla härstammar från samma ljuskälla dock har varsin bestämda färg, och som, om de sammansmälts kan återge det enhetliga klara ljus som det utgått ifrån.”

Vi vet att solspektrums färger inte är skarpt avgränsade ifrån varandra och att även inom samma färg kan man urskilja ett oändligt antal nyanser, så att inte två färgnivåer, hur närliggande de än är, har fullkomligt samma färg.

Så är det också inom världsreligionerna. De står inte skarpt isolerade ifrån varandra, utan de har många sanningar gemensamt, och många kulturella bruk bildar liksom bryggor mellan dem, vilket tyder på deras gemensamma ursprung. Inom samma religion avspeglar sig också mängder av nyanser i dess olika sekter. Det är knappast något väsentligt, som skiljer dem åt, men ändå har var och en något litet karaktäristiskt särmärke.

Ja, strängt taget finns det väl knappast två människor som i religiösa frågor tänker alldeles lika. Man kan nästan säga att det finns lika många religioner som det finns människor – lyckligtvis, för vi är ju fria och ansvarskännande individer, som har rätt att själva staka ut vägen för vår utveckling.

Vi vet även att en solstråle som faller på ett prisma, bryts och sprids, så att den på andra sidan utgår som ett divergerande knippe av strålar i Regnbågens alla färger.

Om det nu på lite avstånd från prisman står två personer, kan det hända att i den enas ögon faller en röd stråle och i den andras en blå. De skulle kunna börja gräla och diskutera, den ene säger att ljuset är rött och den andre bedyrar att det är blått, och båda har de rätt. Men om de istället för att argumentera, båda går den väg som ljusstrålen stakat ut, så kommer de att så småningom infånga närliggande strålar och slutligen mötas i den punkt där ljuset är odelat vitt.

Så är det också på det religiösa tänkandets område. Ingen kan uppfatta sanningen hel och odelad. Man skulle inte uthärda den bländade glansen. Därför har någon mild försyn satt ett prisma framför våra ögon och vridit det så, att just den färgen träffar oss som vi bäst kan uppfatta som sanning. En annan träffas av den sanningsstråle, som passar honom bäst.

Om det nu, istället för att förtala varandra, gick hand i hand mot det mål som dessa sanningar utpekar, så skulle de så småningom börja inse att det finns mycket de kunde vara överens om. Mycket i den enas åskådning som hjälper den andre att bättre förstå sin egen. Och ju längre de når i sin utveckling, desto klarare skulle de gå upp för dem att det i varje religiös åskådning alltid finns en ljusgrund av sanning, som genom att sammansmälta med andra åskådningar alltmer närmar sig det enhetliga ljuset, sanningens religion.

Låt oss nu också däri se förhoppningen om att den tid skall komma, och kanske inte så där alldeles avlägsen, då de olika världsreligionerna, rensade från det ogräs som mänsklig fåkunnighet inympat, skall framstå i sitt ursprungliga ljus och sammansmälta till en enda stor världsreligion, enkel och gripande, som av skilda individer kan uppfattas på olika sätt, men som dock har en för alla gemensam urgrund, den heliga sanningen själv.

Och när vi så alla en gång, om än efter många irrfärder, nått målet för vår evighetsvandring, vem frågar då efter den väg på vilken vi kom fram. ”När vi nått pyramidens topp, vad gör väl det då, om den ene klättrat upp på den norra sidan och den andre på den södra.”