SPÖKRESA TILL FRAMMEGÅRDEN
Vi är två personer som startar vår resa från Ludvika, jag själv och min adept Thomas Löw. Vi åker tidigt på morgonen, Thomas har varit nervös dom två sista veckorna. Han skulle väldigt gärna vilja möta det som finns i huset. Han vet fortfarande inte om han kommer att våga sova i huset, jag upplyser Thomas om att vi har bilen.
Anledningen till Thomas nervositet är förståelig eftersom han aldrig har varit med om något så kallat övernaturligt.
Efter ca 2,5 timme anländer vi till Skillingmark, där vi söker upp hembygdsföreningens ordförande Edvard Olsson 63 år, delvis för att hämta nyckeln och därmed få höra historien om huset. Edvard bestämmer sig för att följa med och gå husesyn med oss.
Väl framme vid Frammegården är det nästan eftermiddag. Man känner bestämt att hösten håller på att få grepp om allt levande, höstgula löv faller prasslande mot marken. Och mitt i allt detta ligger huset som ska härbärgera oss den närmaste natten, allt andas frid och ro; ingen kan ana att dunkla krafter här driver sitt spel.
KÄND SPÖKGÅRD
Frammegården i Skillingemark nära norska gränsen har blivit känd som spökgård, många har försökt lösa mysterierna men misslyckats. Vad finns det för historia? Och vem tror man det är som går igen? Vi överlåter åt Edvard att berätta.
Gården har blivit traktens egen spökgård så har det varit i ett par hundra år nu. Sedan den sista härskarinnan Kerstin Eriksson gick bort i början av 40-talet har ingen människa vågat sova här ensam en hel natt.
TRODDE INTE PÅ SKROCK
När jag kom hit till bygden för ett 30-tal år sedan skrattade jag bara åt spökerierna på gården, säger han. Ingen skulle få mig att tro på skrock – trodde jag! Men jag har fått tänka om, här pågår saker som man inte kan förklara. Man är liksom aldrig ensam här, man känner närvaron av något – vad det nu är! Krafterna som finns här har aldrig skadat någon, bara skrämt folk på flykten. Ibland flyttas saker från ett rum till ett annat.
Edvard fortsätter sin berättelse och när vi stiger in i pigkammaren knakar det när vi går på det breda furugolvet. Vi stannar framför den säng som har en sänghimmel. I denhär sängen har många dött påpekar Edvard.
FRÅN VINDEN HÖRS DET MYSTISKA LJUD
Bland annat kan nämnas en kvinna som ligger döende, då kommer en man in och våldtar henne. En annan episod, är en om en man som i det närmaste blev ”uppäten” av en våldsam och tärande sjukdom. Det är alldeles riktigt att många funnits döda just i den här sängen. Av en eller annan anledning kom många från torpen runt omkring hit och slutade sina dagar i sängen. Och många andra dödsfall har det också varit i huset. Edvard vill att vi ska följa med honom upp på vinden!!! Det är ett och annat som händer här uppe säger han.
HÖRDES SOM OM NÅGON SATT OCH SPELADE PÅ EN GITARR
Ute rasar blåsten och regnet slår mot både tak och väggar, jag kan inte neka till att det går kalla kårar efter ryggraden, då Edvard, jag och Thomas går uppför trappan till övervåningen i det gamla huset. Jag har tagit med mej en ficklampa, för det finns inget lyse på vinden. I skenet från ficklampan ser jag trappan som går upp till det låga loftet. När vi står där berättar Edvard, att för ett antal år sedan stod han på exakt samma ställe och då hördes ett svagt, men klart ljud. Det var som om någon satt och spelade på en gitarr! Vid detta tillfälle var det ett medium här, jag tror att kärringen måste ha utfört någon form av hypnos på oss, för alla hörde gitarren.
BLIR OBEHAGLIGT BERÖRD
Hur som helst så har jag aldrig hört ett så tungt och utdraget ljud, säger Edvard. Jag hör på Edvards röst att han blir obehagligt berörd av att prata om det som händer på Frammegården. När det har hänt så många underliga ting i ett hus som det här, sätter det sina spår efter sig i omgivningen. Egentligen skulle alla kunna uppfatta den här informationen, men de flesta klarar tydligen inte av sådant som ligger fördolt.
Edvard berättar att ingen vet med säkerhet när det började spöka på Frammegården, som byggdes någon gång på 1700-talet. Men åtminstone under den sista ägarinnans tid, då den rike Kerstin Eriksson som ensam och ogift bodde här, ryktades det om ”makternas spel”. När hon kände att livet led mot sitt slut i mitten av 1940-talet donerade hon sin gamla fina gård till församlingen.
Hennes sista önskan var att gården med alla byggnader skulle bli hembygdsgård. Avkastningen från skog och jord skulle gå till en studiefond för obemedlad ungdom.
TYDLIGA STEG FRÅN ÖVERVÅNINGEN
Kerstins vilja har uppfyllts till alla delar, så jag tycker att hon lugnt kan vila där på andra sidan, säger Edvard. När prästen och ytterligare någon förtroendeman hade upprättat gåvobrevet i stora finrummet skulle donatorns namnteckning bevittnas. Kanske någon av dom som befinner sig uppe på övervåningen kan göra det, föreslog prästen. De båda männen hade ju hört tydliga steg där uppifrån. Nej, svarade hon. Det är ju småfolket, och de kan ju inte skriva. Hon menade att de alltid funnits där och att hon aldrig var ensam.
Kvällen och mörkret nalkas, stämningen stiger och Thomas har vid det här laget förvandlats till kvällens första spöke! Jag tröstar honom med att inget kommer att hända, tror jag. Vi bestämmer oss för att göra upp en eld i den öppna spisen. Vi för ett lågmält samtal medan brasan sprakar och man känner hur värmen sprider sig i rummet.
När vi sitter där och har det mysigt, får vi höra att vi inte är ensamma i huset. Uppe på övervåningen är det något som rör sig, vi går upp för att se vad det är. När vi kommer upp dör stegen liksom ut. Vi återvänder ner till kammaren, där jag plockar upp lite medtagna hjälpmedel som skydd mot negativa krafter, ett kors att ha runt halsen, ljus samt en bibel. Jag har detta med som ett tecken på att vi har goda avsikter, och är goda människor. Man får inte glömma bort att dessa hjälpmedel har ett mycket starkt symbolvärde.
SPARSAMT MÖBLERAT
Vi slår oss ner runt bordet i det som anses vara det oroligaste rummet, vi har med oss kamera och en filmkamera. När vi tittar oss omkring så ser vi att det är sparsamt möblerat: en säng vars förhänge går enda upp till taket, ett sängbord, järnspis och en spinnrock.
Ute blåser höstvinden och regnet vräker ner, jag tittar på klockan och den närmar sig midnatt. Jag tittar ut, det är becksvart där ute, men jag kan se konturerna av den närbelägna skogen som svajar majestätiskt och på detta sätt visar sin urkraft. Lyssnar man så kan man höra hur den avger långa och tunga suckar.
KÄNDES SOM OM NÅGON INTE VILLE HA OSS DÄR
När man sitter så här i det rum som anses vara det livligaste så är det inte utan att man känner som om ”någon eller något” inte vill ha oss här i kammaren. Vi bestämmer oss för att gå upp på övervåningen, vi sätter oss ner i ett av de större rummen på gården.
När vi kommit till rätta i rummet och ser hur ljuslågan från stearinljuset slickar väggarna och slänger långa skuggor, får vi se den stora tavlan med den förra ägarinnan Kerstin. Hon sitter där och tittar ner på oss med en outgrundlig blick.
Tänk om huset kunde berätta, vad skulle vi då inte få höra. Tänk att få höra det som inte kan höras, tänk att få se det som inte kan ses, tänk att få röra det som inte kan vidröras. Låt oss sväva iväg lite längre, tänk på de andra världarna, vilken det blir avgörs efter hur vi har vuxit i våra nuvarande liv.
Motsatsen i materian är nödvändig, utan motsatts och motstånd är inget medvetande, utveckling och framåtskridande möjligt.
”Hur skulle vi kunna uppskatta värme, om vi aldrig har frusit?
Hur skulle vi kunna veta vad ljuset är, om vi aldrig vistats i mörkret?
Hur skulle vi kunna uppskatta glädje, om vi aldrig varit sorgsna?
Hur skulle vi kunna veta vad kärlek är, om vi aldrig har hatat?
Hur skulle vi kunna uppskatta rikedom, om vi aldrig varit fattiga?
Hur skulle vi kunna uppskatta livet, om vi aldrig mött döden?”.
ÖVERSINNLIG SKÖNHET
Tänk er att vandra omkring bland stora parker som får dig att känna stor lycka, de blommor och växter som växer där har inte sin like på jorden. Allt har en så översinnlig skönhet att ord är överflödiga. Skaparen är endast kärlek och den kärleken måste vara vår kraft, måste få oss att förstå våra mänskliga misstag och få oss att gottgöra dem så långt vår förmåga förmår.
Skaparen kommer inte att bli tillfreds förrän vi alla är upptagna i hans ljus. Hur omöjligt detta än må synas så må vi veta att skaparen aldrig misslyckas! Genom samma barmhärtiga kärlek har vår mästare sett till att det finns människor på jorden som kan höra och se för att därigenom kunna tjäna sina medmänniskor.
Vad är det då för hemskheter som sätter så djupa sår i själen att man blir korsfäst här i den materialistiska världen. Att inte kunna få komma till parkerna och blommorna. Undrar hur det är att behöva leva i ingenmansland? Mitt emellan döden och den andliga världen. Skulle man kanske kunna få svaret i Frammegården!
ETT LUGN SOM HÅLLER I SIG
Då hörs från övervåningen steg, som vi hört tidigare på kvällen, fast nu är det inte bara steg, utan nu hörs även andra ljud. Nu lyssnar vi bara, det håller på ett litet tag, sedan blir det tyst i hela huset. Ett lugn som håller i sig enda tills morgonen.
Vis åtta tiden på morgonen kommer Edvard till gården, han ska skriva ut övernattningsbevis. Han tittar på oss om vi överlevt natten psykiskt, han tycker att vi ser ganska fräscha ut, han skulle bara veta! Vi lämnar Skillingmark, det är lite småkyligt och regnet faller så smått.
